Kingsize-skribenten Mariana Benyamin Sir kritisk till hur etablerade medier bevakade spelningen i Stockholm på söndagskvällen.

Jag vet att ni kommer skylla på nyhetsvärdet – vi har samma utbildning så ni kan styrka ert första motargument.

50 Cent är min barndomsidol. Jag kommer från lilla Jönköping, staden där internationella hiphop-stjärnor aldrig uppträder (Ludacris käkade pizza i Jkpg för några år sedan och kan vara bland det största som hänt staden rent genremässigt). Igår fick jag chansen att se Fifty live för första gången i mitt liv. När han körde ”In Da Club” fick jag gåshud, nostalgin var magisk och tog mig tillbaka till mitt flickrum på Råslätt, tillbaka till min billiga cd-spelare jag fått i födelsedagspresent och tillbaka till den vita, brända cd-skivan som innehöll singeln ”In Da Club”. På väggarna hade jag tejpat fast svartvita, utskrivna bilder på honom samt små färgbilder jag klippt ur olika tidningar. Jag var ingen enastående heminredare direkt men ni förstår hur stor kärlek jag hade för Curtis Jackson. Att farsan fick flipp över de förstörda tapeterna när vi skulle flytta ut är en annan historia.

Igår uppträdde 50 Cent och G-Unit på Fryshuset i Stockholm, den enda Sverigekonserten under hela turnén. Förra veckan gick polisen ut med att en bedragare hade köpt 300 biljetter till konserten med ett falskt kreditkort och sedan sålt biljetterna för ungefär 1000 kronor styck till svenska fans. Polisen meddelade att biljetterna annullerats och inte är giltiga vid inträde. Lösningen de kom fram till var att sätta in extra poliser och vakter utanför fryshuset i syfte att informera de lurade fansen om att deras biljetter var ogiltiga för att sedan skicka hem dem. Visst, de skulle kunna ha varit lite mer lösningsorienterade.

När jag idag, mot min vilja och med rynkad panna, läser alla artiklar om konserten blir jag irriterad.  Rubrikerna lyder: ”Tumult vid 50 Cents spelning i Stockholm” och ”Oroligt vid 50 Cents Sverigespelning”.

Så här är det: Människor går inte på konsert för att de vill hamna i bråk med polis och väktare för att sedan bli gripna. Jag lovar.  Men det är väl klart att lurade fans blir upprörda? Varför förminska deras känslor och klassa dem som stökiga? För övrigt var det bara två personer som greps för att de var berusade.

De stora svenska medierna har tid och resurser för att skriva om den ”oroliga stämningen” som uppstod utanförFryshuset men de kunde inte bevaka eller recensera konserten? Varför? Varendaste artikel jag har läst kommer från en tidning som har en kultur/musik-redaktion.  Hiphop är kultur. Hiphop är musik.

Handen på hjärtat nu: Vad är mest relevant vid en konsert? Själva konserten eller det som händer utanför lokalen?
Att enbart skriva negativt laddade artiklar om en viss genre leder till en generell uppfattning om både genren och fansen. Visst, skriv om det negativa men uteslut inte det positiva. För då har ni inte gett en nyanserad bild av verkligheten. Då har ni skapat fördomar.  Ungefär på samma sätt som ni skildrar invandrartäta förorter.

Så, alla svenska medier med en kultur/ musikredaktion som inte recenserade konserten men valde att skriva om den ”oroliga stämningen” – se över era prioriteringar. Ert tillvägagångssätt reproducerar fördomar om en hel genre.  Er vilja att enbart skriva om negativa händelser som är relaterade till hiphop är problematisk. För vad blir resultatet när ni framställer hiphop-fans som vildar?

Det finns så mycket positivt med hiphop som faller mellan stolarna.

// Mariana Benyamin Sir