Kaah är något av en ikon inom svensk soul och pop. En starkt lysande och enigmatisk diamant i den svenska kulturskatten.

Det är en artist som vi har älskat sedan sent 90-tal och har saknat sedan senaste skivan, 2006, den engelskspråkiga ”SLS” (som en del av gruppen med samma namn). Han har hunnit utbilda sig till (och jobba som) redovisningsekonom samt skaffa familj sedan dess, men suget för musiken blev för stort och nu är han äntligen tillbaks med den första svenskspråkiga skivan sedan ”Jideblasko International” som i år firar 10 år i skivhyllorna.
Vad kan man förvänta sig efter så lång tid? Jag tror att många har ”Daft Punk-höga” förväntningar på den här plattan i Sverige, vilket givetvis är livsfarligt. För liksom den franska duon har Kaah valt ett nytt spår, fast ändå inte…
Skivan osar 80- och 90-talspop på alla dess sätt. Ibland tror man att det är en keyboard som står för alla ljud på skivan, vilket givetvis inte stämmer. Men det känns som ett medvetet val. Den enkla och, sedan 90-talets svunna dagar, väletablerade ljudbilden tillsammans med Kaahs raka texter om kärlek är trots allt relativt nytänkande – även om det har gjorts förut, hur konstigt det än låter. Kaah är nog den enda artisten i landet som kan komma undan med sina smäktande och ibland lite ”cheezy” kärleksrader, men det är också lite av hans grej. Texterna är mänskliga och de är som du och jag, man känner igen sig – framför allt om man dessutom är uppvuxen på sent 80-tal och/eller på 90-talet där skivan hämtar nästan all inspiration. Artister som Prince är givetvis även här en stor influens för Kaah, vilket man också har hört på tidigare skivor, men det blir aldrig en svensk kopia av stjärnan från USA på skivan.
De låtar som sticker ut är den sexiga singeln ”Vill bara leka mer” (vill bara ligga mer…), den lugna avslutningslåten ”Sommarvisa” (den enda låten som sticker ut från soundet på skivan), funkiga ”Matcha din look” och favoriten ”Bästa som jag sett”. Det är låtar som är riktigt sköna och på 90-talet hade det varit givna hits, vilken dag som helst. På skivan är soundet enhetligt men vissa låtar försvinner lite i 90-talsnostalgin och de ostfyllda textraderna. Men skivan är helt klart värd en lyssning, eller snarare flera, för att verkligen förstå sig på vilket sound Kaah är ute efter att förmedla. Har du ingen förkärlek för det plastdoftande 90-talet så är det här ingen skiva för dig. Är du ett fan av Kaah så kommer du att älska materialet oavsett. Gillar du kärlek och hoppfulla budskap förpackade i ett glatt och klatschigt sound med en funkig aura så är det här definitivt en skiva för dig.

Bästa låt: ”Bästa som jag sett”

///Alexander Kihlström