Av Harald Broström.

Varje vinter är det lika svårt. Att hitta rätt soundtrack till skidbacken alltså. Det man laddar hörlurarna med tenderar antingen att vara för hetsigt eller för anonymt. Därför blev jag spelemansglad när jag fick lyssna igenom Trainspotters nya släpp ”Bastards” under årets sista dagar – och samtidigt var på plats i de svenska fjällen med en slipad snowboard. Kombinationen föll mer än väl ut. ”Bastards” visade sig perfekt att tämja pisterna med: en harmonisk och meditativ puls kryddad en rejäl skopa med tunga rader.

I grund och botten är västerbottningarnas andra studioalbum (och de har fortsatt på inslagen väg sedan 2010 och hyllade ”Dirty North”) en välgjord skiva där producenten Alexander ”Academics” Juneblad har lyckats att knåpa ihop flera beats som håller hög internationell klass (”Skeemin” och plattans bästa: ”Nicee”).
Skivan innehåller bara, minus intro och outro, åtta spår. Ingen av låtarna finns där som utfyllnad och alla håller sig innanför ramen. Där här gör att ”Bastards” hela tiden håller en hög och jämn nivå.

Visst skulle man kunna invändningar mot att lyriken mest kretsar kring att rappa, om hur ett rapliv ska levas– och att det inte berör på djupet. Men både Erk och Kap är mästare på att skapa en stämning genom känsla och med en viss del av hiphopidealism. Som de gör klanderfritt i både ”Stories” och ”Late Nite” . Vad jag däremot hade önskat mer av är slagkraftiga refränger, som ibland inte är spetsade till räckligt. På refrängfronten tänder det till som bäst när majestätiska Cleo kliver in på ”Skeemin”.