Medans vi faller - S
Recension – “Medans Vi Faller” (Pjäs)

Få rappare i Sverige kan beskriva samhällsproblem i förorten lika träffsäkert som Sebbe Stakset från Kartellen. Kanske för att mycket är självupplevt.

 

 

Till skillnad från en Kartellen-låt på fyra minuter har Sebbe i pjäsen “Medan vi faller” en hel timme på sig att dyka ner i de djupaste delarna av sitt inre och förklara varför han blev kriminell i tidig ålder, vilket gör att analysen blir djupare än i musiken.
Till sin hjälp har han Alejandra Goic som spelar Jasmine, en föredetta flickvän till Sebbe med en riktig tragisk bakgrund som i verkligheten tog livet av sig. Ola Rapace spelar L.G Carmona alias “Kinesen” men är med via röst eftersom han sitter inne.

 

 

Scenen “Bryggan” på Stadsteatern tar mindre än 100 åskådare och det passar perfekt för Sebbe som står bara ett par meter ifrån publiken och när man ser salivet flyga genom luften känns berättelserna bara ännu mer verkliga. Så verkliga att folk börjar snyfta mitt under pjäsen. Även om många inte direkt kan relatera till det Sebbe berättar om så finns det beröringspunkter. Separationer, relationer med föräldrar, vänner, myndigheter och partners är något vi alla känner till.

 

 

Sebbe pepprar ur sig utlämnande analyser från sitt mörka förflutna, inte helt olikt texterna i Kartellens samhällskritiska låtar. Stundtals låter det mer “Spoken Word” och ibland höjer han tempot och intensiviteten i rösten, alltid med blicken ut mot publiken. Det gäller att hänga med för ibland går det för snabbt för att man själv ska hinna reflektera över de samhällskritiska analyserna.
En av få grejer som drar ner betyget är att Sebbe inte pratar om lösningarna.  Mentaliteten som innebär “Vi hustlar, för vi har inget val” tror jag många har svårt att förstå i Sverige och kanske till och med acceptera, framförallt inom journalist – och kulturfacket. Samtidigt är det nästan helt omöjligt att inte acceptera eller förstå varför Sebbe gjort som han har gjort efter att ha lyssnat på hans vittnesmål. “Medan vi faller” utspelar sig i en mörk period i hans liv och i sådana situationer finns det inte mycket tid eller lust att tänka positivt.
Det Sverige Sebbe beskriver får man sällan höra något om i medier, än mindre teater. Just därför känns det uppfriskande och framförallt aktuellt att just teatern kan användas som plattform för att ge en inblick i den råa verkligheten.

 

 

Jasmines sorgliga historia, utnyttjad av samhället och av killar är även den i medieskugga.  Alejandra Goic har en helt magnetisk karisma och hon spelar Jasmine så bra att när hon börjar prata om att hon ska ta livet av sig så är det svårt att inte tro henne. Det är också skönt att bryta av Sebbes monolog med något för att man ska andas, en timme skulle annars vara ganska lång om det bara var monolog i högt tempo.

 

 

Sebbe berättar i efterhand att han skrivit manuset på fyra (!) timmar, vilket är riktigt imponerande. Om inte annat så förtjänar “Medan vi faller” en eloge för att den vågar vara brutalt ärlig och ocensurerad. Den är inte långt från unik och förhoppningsvis kommer “Medan vi faller” öppna dörrar för mer rå realism inom teatervärlden.

 

///Emil Sandgren Strada

 

webadmin | Kingsizemagazine


Publicerat:




NULL