Av Niklas Thander.

Det finns få rappare, om någon, som kan kombinera teknik, historieberättande och känsla som Pharoahe Monch. På konceptalbumet ”PTSD” leder han oss genom sitt eget inre, från depression till döden till sociopolitik, hela tiden med en personlig koppling. Och som vägledare är Monch fruktansvärt skicklig. Den typiske rapparen som lever på komplexa rimstrukturer brukar oftast göra det på bekostnad av både berättande och ett levande variationsrikt flow. Monch däremot, lyckas kombinera alla tre delar till en unik egen stil som vittnar om hans intelligens och hans många år i gamet.

Han är 42 år nu, men Monch har inte tappat något längs vägen till veteranstatus. Snarare verkar han bara blivit bättre. Det handlar inte om förnyelse, utan en hantverksmässig finslipning av samma röda tråd som påbörjades i Organized Konfusion för över 20 år sedan – svidande analyser av samhället och rapbranschen med genomtänkta personliga inlägg. ”PTSD” handlar till stor del om hans kamp mot depression och sjukdom (att han har svår astma gör hans flowkontroll än mer imponerande) och är präglat av tyngden i ämnena. Men tack vare Monchs souliga inställning och inspirerad produktion från bland andra Lee Stone och Marco Polo lyckas ”PTSD” hålla igång energin nästan hela vägen.

Tunga ämnen till trots bjuder PTSD” på en mängd adrenalinhöjande tillfällen: den stammande rapen på andra versen i ”Time2”, självförtroendet på ”Bad MF” och ”Rapid Eye Movement” samt de många snyggt framförda flerstavelserimmen som återfinns i varje vers. Den kokande stämningen svalnar dock av framåt slutet och den final som de inledande delarna hintar om. Även om konceptdelen också blir avhuggen (47 minuter räcker inte riktigt för den ganska komplicerade berättelsen) är detta ett verk som får mig att vilja ha en uppföljare på stört. Förhoppningsvis är Pharoahe Monch, för att låna en line från Eminem, fortfarande ”on his Pharoahe Monch grind” framöver.