nas-life-isgood1_S
Recension – Nas “Life Is Good” (Album)


Av Niklas Thander.

 

 

I en karriär som spänner sig över 20 år har den nu 38-årige Nas hunnit med en hel del. Han har släppt ett av det bästa rap-albumen någonsin, beefat med Jay-Z, gått mainstream, gjort come-backs, satt barn till världen, gift sig och skiljt sig. Det har varit toppar och dalar, både personliga och karriärmässiga. ”Life is Good” är en rak skärskådning av Nas tankar efter uppbrytningen med Kelis och omslaget vittnar om ett uppvaknande till det postmaritala livet, där Nas håller en bit av Kelis bröllopsklänning, över texten ”Life is Good”.

 

 

Det är en Nas som har gått vidare från skilsmässan, men samtidigt håller kvar vid det. ”Life is Good” verkar vara en spärrförlösare mitt bland försvunnen kärlek och pengaproblem och man märker att han har nyfunnen energi, både i lyriken och beatsanvändandet. Texterna är ofta introspektiva, men den gamle historieberättaren finns kvar. Det är mycket tillbakablickar till genombrottstiden, vilket visar sig i den ruggigt starka öppningen av skivan. I 90-talspulserande Streets of New York-låtar som ”Loco-Motive” och ”A Queens Story” tilltalar han både sig själv och fansen som ”Trapped in the 90s niggas” vilket är talande för vad inledningen bjuder på. Det är egna minnen, blandat med en halvt glorifierande, halvt kritiserande bild av gatulivet. ”Loco-Motive” och ”A Queens Story” är producerade av multi-producenten Salaam Remi respektive No I.D., och båda herrarna är drivande i produktionen på resten av skivan. Salaam Remi och Nas har tidigare skapat mästerverk som, ”Made You Look” och ”I Can” och det märks att de två trivs tillsammans. Både Remi och No I.D. har lagt manken till och skapat spår för Nas att släppa loss på och det är sällan beatet segar ner honom.

 

 

Fortsättningen på albumet är ganska ostrukturerat och Nas blandar utfyllnadslåtar med några riktigt utmärkande spår. På ”Daughters” visar Nas sina genom åren ihopsamlade skills när han berättar om svårigheten att uppfostra en dotter samtidigt som man lever rap-livet med allt vad det innebär. Det är story-telling på hög nivå tillsammans med filosofering om föräldraskapet, ett udda ämne som Nas behandlar med ärlighet och bravur. ”The Don”, en tribute till filmen ”Gudfadern” och nyligen bortgångne Heavy D (som innan sin död lade grundproduktionen innan Remi tog vid) lyckas skapa smutsig dancehallvibb mixat med hektiskt storstadsmiljö. Spåren ”Stay” och ”Cherry Wine” visar också på Nas förmåga att göra låtarna till sina, när han på den förra rappar till en passionerad saxofonslinga och på den senare uppvisar ett komplementerande samarbete med Amy Winehouse. Utfyllnadsspåren är små fallgropar, som på papperet ser ut att bli helt ok, men fallerar när de utförs. ”Reach Out” blir bara ett trassligt virrvarr av utfyllnadsscratch blandat med den annars så briljanta Mary J Bliges skrikiga hook och ”Summer On Smash” är rätt och slätt en urvattnat tråkig låt med ett tradigt Swizz Beats-inhopp på mick och produktion.

 

 

”Life is Good” är en välbalanserad skiva, men absolut inte komplett. Utfyllnadsspåren finns där, men lågvattenmärkena från Nas sida är inte ens särskilt dåliga; det blir bara svackor i den annars höga standarden. Man märker att tiden satt sina spår, och Nas ägnar sig åt mycket nostalgi. Det är five-percenters, British Knights, Rap Attack och MC Shan. Det kan verka långrandigt, men Nas talang bakom pennan, självförtroendet och drivet i hans framförande gör det ändå engagerande. Framförallt verkar han bekväm med livet och sig själv och när bästa spåret, ”A Queens Story” drar igång, är det som träffa en gammal vän, redo att försvara sin ställning som en av de bästa i gamet.

 

 

Bästa låt: ”A Queens Story”

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL