jj-doom-keystothekuffs-S
Recension – JJ DOOM “Key To The Kuffs” (Album)

Av Damir Sepulveda Espinoza.

 

 

DOOM brukade vara en av de mest produktiva rapparna. I början till mitten av 00-talet levererade han fullängdare i samarbete med producenter (Madlib, Danger Mouse), instrumental- och soloskivor utan större intervaller. ”Key To The Kuffs” är dock DOOMs första ordentliga platta sedan 2009s ”Born Like This”, som i sin tur var det första albumet sedan ”The Mouse & The Mask” 2005. Visserligen samarbetade DOOM med Masta Ace nyligen på ”MA_DOOM: Son of Yvonne” men där stod han främst för produktionerna och gästade på endast en låt. Här tar DOOM istället till sig sin rättmätiga roll som mick skurken nummer ett och överlåter beatskapandet till Jneiro Jarel. Jarel har gjort sig ett namn som producent för bland annat projekt som Shape of Broad Minds och Willie Isz, en kollaboration med Goodie Mob medlemmen Khujo Goodie (som även gästar ”Key To The Kuffs”). Tillsammans går Jneiro Jarel och DOOM under namnet JJ DOOM.

 

 

DOOMs excentricitet var en gång i tiden uppfriskande och oväntad. Det och mystiken kring den exotiska myten DOOM har dock med åren dammats av. För de inbitna har hans oförutsägbarhet blivit en del av ett mönster som går att upptäcka med de 10 plus åren Daniel Dumile har använt karaktären DOOM. Det är en oundviklig utveckling för artister med långa karriärer. Dessa tankar rusar förbi i min hjärna men det är mer ett konstaterande än en diskussion om nackdelar. För det är tydligt på ”Key To The Kuffs” att DOOMs fallenhet för att aldrig gå efter självklara referenser, beskrivnigar, och frenetiska bruk av stavelser behandlas med sällsynt skicklighet. Det är inte på något sätt en nyhet att han bemästrar dessa aspekter. Det är bara ännu ett konstaterande jag kan göra när han så påtagligt befinner sig på en nivå många har svårt att hålla sig kvar på efter 10-15 verksamma år, oavsett genre. Dessa kvaliteter gör att “Key To The Kuffs” är ett verk som sprakar med artistisk professionalism.

 

 

Produktionsmässigt följer det mesta en röd tråd. Jneiro Jarel dukar upp beats som är aviga nog att dra åt både ett mer psykedeliskt och minimal electro dunkande håll. Kärnan i produktionen är dock alltid en smutsighet som är mindre tidig Wu-Tang Clan och mer beat scenen Low End Theory i Los Angeles. Det är inte helt främmande mark för DOOM som rappade på besläktade produktioner, fast med en mer hiphop-konventionell böjelse, under aliaset Viktor Vaughn. Lycka mycket som DOOM glänser skiner Jarel lika bländande. Nästan.

 

 

”Key To The Kuffs” är en imponerande påminnelse om DOOMs förmåga att hålla sin rap och konstnärliga röst skarp. Det DOOM gör skulle kunna bli tråkigt i andra händer men han har alltid haft en uppenbar humor som fräter igenom allt han gör. ”Wash Your Hands” är ett exempel på det, och
det är väl det närmsta DOOM har kommit till en klubblåt hittills. Han kan såklart inte låta bli att göra det på sitt sätt och spekulerar om den bristande hygienmoralen han antar många klubbesökare har. Visserligen diskvalificerar det inte spåret som en klubblåt, han upprepar att ”she got a good body”, men något säger mig att dansgolvsfanatiker inte skulle vilja höra ”you like the way she shake her back area / it’s like a sex machine to make bacteria”.

 

 

Med andra ord, några fler konstaterande; DOOM gör kvalitativ musik, Jneiro Jarel är någon att hålla ögonen på och ”Key To The Kuffs” är ett av 2012s starkaste släpp.

 

 

webadmin | Kingsizemagazine

 

 

 

 



Publicerat:




NULL