Konsertrecensioner – Way Out West, lördag (Lianne La Havas, Jhené Aiko & Run The Jewels)

Kingsize är naturligtvis på plats i Göteborg under veckoslutet och bevakar Way Out West. Följ @kingsizemag på Instagram för uppdateringar av bilder + videoklipp.

Foto: Arman Tavakkoli

Red anm: Spelningen med Lorentz recenseras ej, detta pga problem med resa till Slottsskogen för recensent som endast såg slutet av konserten. Vi beklagar detta.

Konsertrecensioner Way Out West – lördag 15:e augusti:

LIANNE LA HAVAS

Scen: Flamingo

Det var en liten skara åskådare som tog sig fram till Flamingo den sena lördagseftermiddagen. På scenen står brittiska soul/RnB-stjärnan Lianne La Havas hållandes en elgitarr tillsammans med sina bandmedlemmar och sätter direkt igång med hitsingeln “Unstoppable”. Jag märker att hon likt en magiker på en storstadsgata, lockar alltfler människor till scenen såväl äldre som unga. Vad som utmärker Lianne La Havas idag är inte texterna, som emellanåt kan tolkas som luddiga, utan sättet hon kombinerar sångröst med ypperlig instrumentspelande. Trots stereotypa låttexter om marijuana och och reagge-influenser, lyckas Prince-protegén att charma publiken, inte minst med låtar som “Green & Gold” och “What You Don’t Do”. När hon avslutar sitt gig med singeln “Forget” märker jag att publiksiffran och ljudet är dubbelt så stor och högre än vad det var när spelningen började. En stående ovation uppstår och Lianne La Havas kallar den svenska publiken för “fantastisk”.

// Blerim Mehmeti

JHENÉ AIKO

Scen: Azalea

Det är ganska glest framför områdets näst största scen några minuter innan Jhené Aiko går på scen, och när hon gör det följs hon åt av festivalens första duggregn. Försiktigt glider hon in, knappt märkbart, och sätter sig på den röda ryamattan. Lika försiktigt börjar hon att sjunga, med ett band som försöker ge tyngd åt Aikos fjäderlätta stämma. Resultatet blir bara ett pseudo-groovigt, segt baktaktsgung som ingen riktigt blir glad av. Alla inblandade är uppenbart kapabla, men verkar gå på en frustrerande halvfart. Aiko försöker med karisma fånga publiken, men kan inte leverera när hon därefter drar igång ”Bed Peace”. Det låter menlöst och andefattigt, fast hon knappt tar i. Det ekar tomt i mellansnack och toner och halvvägs in öppnar sig himlen. Halva publiken är kvickt någon annanstans. Det är konstigt nog också då konserten får lite fart och närvaro. Aiko kör igång ”The Pressure” och Drake-samarbetet ”From Time”, hoppar ner till publiken och äntligen funkar inramningen när hon glatt springer från sida till sida i diket. Synd bara att det krävdes ett ösregn för att få igång det.

// Niklas Thander

RUN THE JEWELS

Scen: Linné

Hör du? Det är ett segertåg som dundrar in på Linnéscenen. I sedvanligt kaxig stil tar Killer Mike och El-P ut vinsten redan innan de brakar sönder bröstkorgar, med ett intro i form av Queens ”We’re the Champions”. Och varför inte? De är ju med sina musikaliska insatser de tre senaste åren på topparnas topp och just därför är det här något av det bästa du kan göra en lördagskväll: att bara ställa sig i mitten av en svettig massa och låta sig skövlas av det Mike beskriver som ”a fucking Run the Jewels show”.

Efter en benhård inledning med ”Oh my Darling, Don’t Cry” och ”Blockbuster” står det dock klart att ljudet inte kommer hålla samma nivå som artisterna. Basen kommer inte riktigt fram och mickarna är låga. Det stoppar dock inte duon från att fortsätta ösa ur hinken som aldrig verkar vilja ta slut. Det här är två rutinerade herrar som snyggt växlar fram och tillbaka, som lyckas kombinera sociala frågor med sjuk rap och beats som får igång de mest svårrörda rövar. ”Lie, Cheat, Steal” blir en av konsertens absoluta höjdpunkter – den mässande rappen på högsta volym fyller varenda skrymsle i hjärnan och refrängen får en härlig allsångsbehandling.

Efter ”A Christmas Fucking Miracle”, tillägnad nyligen bortgångne Sean Price påbörjas avtåget. R-T-J-skanderandet vill aldrig sluta och den kärleksfulla ovationen till Killer Mike och El-P gör att de lämnar scenen på samma sätt som de äntrade den – som segrare. Jag lämnar området vimmelkantig.