När Ms. Lauryn Hill intar stora scenen på Stockholm Music and Arts är hon en “classy lady”, iklädd en lång, svart klänning, lila läppstift och en karisma som få. Mer som en elegant konstnär än en hungrig MC som är redo för att skapa kaos. Den eleganta, stilfulla kvinnan på scen är en perfektionist som framför musiken tillsammans med sitt live band och sin kör. Varendaste millimeter av Lauryn Hills kropp andas musik. Och bandet och kören dirigeras av Ms Hill samtidigt som hon sjunger. Perfektionist som hon är, känner hon exakt när kören ska ändra tonläge och hon hör exakt när och vilket instrument som ska höjas. 41 år gammal och med en breath control bättre än de flesta rappare, spottar hon bars samtidigt som hon spelar gitarr och går sedan över till sång.
Det händer ofta att rappare som hade sin storhetstid under 90-talet glorifieras. Den retoriska frågan blir ”Hur hade hiphop låtit idag om X fortfarande levde/var aktiv inom musiken?” Lauryn Hill är kvinnan bakom ett av de absolut bästa albumen som skapats, om du frågar mig och jag är inte ensam. Statyetterna som Ms. Hill tilldelats för ”The Miseducation of Lauryn Hill” är många. Men hur gör man som artist för att ge nytt liv åt musik med 18 år på nacken? Tricket som Lauryn Hill bemästrar är att anpassa musiken och göra om sina egna verk till fartfyllda remixes. Låtar som “Ex Factor”, “Everything is Everything” och “Lost Ones” framförs i nya uptempo-versioner.. Nackdelen är att det inte uppstår en allsång på Skeppsholmen denna kväll, men det hon däremot lyckas med inom loppet av en och en halvtimma är att göra hiphop till finkultur och framförandet sätter ribban för andra artister.
Så vad fick vi lära oss denna kväll? Lauryn Hill är och förblir ett musikaliskt geni. Jag lämnade Skeppsholmen med ett leende på läpparna. Ms. Hill, You Got Skills!
Bästa låt: Avslutningslåten ”Doo-Wop(That thing)” men även ”Fu-gee-la”. Det är något magiskt med att faktiskt få höra henne sjunga ”Fu-Gee-La” live.
Publiken: Tänk dig att din lärare och bästa kompis hänger i samma publik. Ja, exakt så var det. Väldigt blandade åldrar, människor och stilar. Publiken började vakna till ordentligt fram mot slutet av konserten då hon körde låtar som Bob Marleys ”Could you be loved”, ”Doo-Wop (That Thing)”.
Detta minns vi: I början av spelningen var det något fel på hennes hörsnäcka (själva medhörningen), och hon lämnade scenen under några minuter för att fixa till det. Sen såklart Lauryns stenkoll och dirigering av bandet och kören. Att hon spelade gitarr samtidigt som hon rappare!
// Mariana Benyamin Sir
Foto: Hilda Arneback
