Amazing Spiderman - S
Recension – “Amazing Spiderman” (Marvel/ Columbia)


Så, Peter Parker/Spindelmannen är tillbaka på vita duken. Fans av superhjältar jublar och andra kliar sig frågande på hjässan.

 

 

Det var bara fem år sen sist vi såg Tobey Maguire spela en snälltrevlig och ganska tam version av Peter Parker/Spindelmannen som konfronterar sitt mörkare själv och till sist övervinner det med flickan (Kirsten Dunst) i famn.

 

Till de som tvivlat på att “Amazing Spiderman” är en nödvändig film för Spindelman-arvet så kommer svaret toksnabbt. Medan regissören Sam Raimi i Spiderman- triologin skruvade upp tempot för att trycka in många karaktärer och med fokus på Parkers diverse antagonister så är “Amazing Spiderman” betydligt mer avskalad vilket ger framförallt karaktären Peter Parker ett ansiktslyft.

 

Redan i filmens inledning ser vi en mycket ung Peter Parker bli övergiven av sin forskande pappa och mamma utan någon större förklaring. Han blir snabbt omhändertagen av sin buttra farbror Ben (Martin Sheen) och sympatiske faster May (Sally Fields). Spola sedan fram till High School. Peter bor med sin farbror och faster och är en lite udda men samtidigt nyfiken vetenskapsstudent som blir mobbad av skolans tuffing, samtidigt som han får upp ögonen för den smarta,vassa Gwen Stacy (Emma Stone).

 

Vi får helt enkelt se Peter växa upp i en realistisk tonårsmiljö 2012 vilket känns uppfriskande, fräscht och framförallt mer spännande att man får se normala tonårsbekymmer (kärlek, vänner, framtiden) än att bara följa Spindelmannens turer mellan skyskraporna. En viktig orsak till Peter Parkers ansikstslyft stavas Andrew Garfield. Han är yngre, kaxigare, orädd och  närmare sina känslor än vad Tobey Maguires rollfigur någonsin var. Tobey Maguire har ett snällt ansikte som gör att han inte riktigt ser farlig eller självsäker ut på ett trovärdigt sätt. Andrew Garfield känns däremot gjuten som en osäker, smart kille som lär sig att bli en verbal person med tro på sig själv och sina förmågor, med spindelkrafter eller utan.

 

Nyfikenheten leder Parker till både kärleken och trubbel. När Peter hittar en väska med formler som tillhört hans pappa så besöker han laboratoriet OSCORP. Där stöter han på den intressanta och något oberäknelige Dr.Connors/The Lizard (Rhys Ifans), tidigare kompanjon till Peters pappa.Dr.Connors är intresserad av att mixa gener mellan ett djur (gissa vilket) och människor.

 

Just den här delen av filmen påminner tyvärr väldigt mycket om den första Spiderman-filmen och man får känslan att man sett det förut, lite deja vu. Regissören Marc Webb verkar inte vilja lägga allt krut på handlingen utan mer på dialogen, vilket är fine men gör att spänningsmomenten i filmen blir lidande. Är man en fan av mycket action och lite snack så får man ha tålamod, exempelvis “The Avengers” eller “X-men”-filmerna håller ett mycket högre tempo.

 

När antagonisten Dr.Connors blir “The Lizard”, en  jätteödla med maktvansinne däremot, så tar filmen fart och blir en mer typisk actionfilm. Fighting-scenerna och kärleksdramatiken känns igen från otaliga superhjälte-filmer sen tidigare. Med tanke på filmens realism i övrigt så blir det lite tröttsamt att ödlan ska vara som en Avatar på höjden och Hulken på bredden, han skulle kunnat vara normal-size och ändå varit trovärdig.

 

Emma Stones rollfigur är mer självsäker, intelligent och självständig än Kirsten Dunst kom-och-hjälp-mig attityd i de tidigare filmerna vilket är uppfriskande, då de tidigare andades gammaldags värderingar a la 40-tal.

 

Skådespelarinsatserna bär till stor del upp “Amazing Spiderman”. Andrew Garfield tror jag får sitt definitiva genombrott med den här filmen. Emma Stones rollfigur är mer självsäker, intelligent och självständig än Kirsten Dunst “kom-och-hjälp-mig” attityd i de tidigare filmerna vilket är uppfriskande, då de tidigare andades gammaldags värderingar a la 40-tal.

 

Birollerna är också stabila. Rhys Ifans,  känd som trashig bohem i filmen “Notting Hill” gör en lysande insats som Parkers Nemesis Dr.Connors/The Lizard. Det blir oförutsägbart på ett skönt sätt varje gång hans onda sida kommer fram, inte helt olikt Mark Ruffalos rollfigur Bruce Banner/The Hulk. Stort plus till att man skärt ner på stora kändisnamn, undantaget Emma Stone som är överallt för tillfället. Man har istället dammat av sköna snutskådisen/komikern Dennis Leary som spelar polis och även är pappa till Spindelmannens kärleksintresse. Även Farbror Ben (Martin Sheen) är suverän som butter men snäll gubbe och likaså faster May (Sally Fields)  som sympatisk men lite tafatt.

 

Medan Spiderman-triologin var full av småtöntiga skämt och ganska klyschiga one-liners har  manusskribenterna tacksamt nog kastat bort allt onödigt och satsat mer på realistisk dialog. Ibland känns det till och med som att tempot skruvas ner för mycket och man får stanna till vilket man inte är van vid i actionfilmer.
Vid det här laget har man sett New Yorks skyskrapor en miljon gånger i actionfilmer, men vad gör det när 3D-glasögonen verkligen känns motiverade. När Spindelmannen och The Lizard har sina duster i innerstaden är det riktigt, riktigt snyggt och filmen blir spännande mot slutet. Det är kanske inte världens mest oförutsägbara handling och kanske lite väl billigt stundtals men den blir åtminstone inte överröst av special-effekter, vilket är en frisk fläkt.
Det är så mycket superhjältar nu filmsajten imdb.com har en kolumn som heter “This week in Spandex”. Med det i bagaget så ska det bli spännande att se om Marvel nu  vågar gå mot strömmen och göra fler “djupare” action-filmer i stil med “Amazing Spiderman”.
Det är intressant och mer spännande att karaktärerna får mer kött på benen och skådespelarna hämtas från alla möjliga håll, fjärran från Stallone och Vin Diesel. Kommer på mig själv med känslan att jag vill veta hur fan det ska gå för Peter Parker, Spindelmannen är bara en parentes.

 

Betyg: 3 av 5 (en stark trea)

 

///Emil Sandgren Strada

 



Publicerat:
Redaktionen

Relaterat
Det finns inga relaterade artiklar


NULL