Radarparet Leonardo Di Caprio - Martin Scorsese porträtterar den amerikanska drömmen om framgång och dess mörka baksidor i börsvärlden under tre intensiva timmar.

Leo di Caprio visar gång på gång att han behärskar hela paletten av känslor. Här spelar han Jordan Belfort, en 22-årig supersäljare som lyckas charma alla som kommer i hans väg. På vägen in till den åtråvärda börsen på Wall Street blir han rik och lever ett lyxliv sällan skådat för en 22-åring. Tillsammans med sin sidekick Donnie (Jonah Hill, som vanligt rolig) är verkligheten och drömmen sällan långt från varandra medan de sprutar champagne på lyxyachten eller äter middagar för 26.000 dollar (Dad, we´re not poor anymore). Di Caprio spelar en vidrigt arrogant och samtidigt charmig typ som inte har några gränser för hur han ska nå framgång.

Demonregissören Martin Scorsese kan konsten att underhålla. “The Wolf on Wall Street” visar sig innehålla både komik och tragikomik samtidigt som den balanserar dramat och skoninglöst tar en framåt i högt tempo. Musiken passar miljöerna, miljöerna passar livsstilen och perfektionisten Scorsese gör helt enkelt en visuellt snygg film. Speltiden på tre timmar känns mer som två. Jordan Belfort är ibland själv filmens berättare, det är hans synvinkel och han vänder sig mot kameran för att berätta rakt till oss, vilket också är underhållande.

Jordan Belforts problemfria liv vänder till slut och då blir filmen mycket mer intressant. Ofta är det här en orgie i makt och materialism men när det inte glorifieras och det smutsiga spelet bakom framgången visar sig så får filmen en mer mänsklig dimension. Jag gillar också att det handlar om säljare, ett utav Sveriges vanligaste yrken och som många unga idag vänder sig till för snabb framgång. “The Wolf on Wall street” är en mansdominerad film på alla sätt, tyvärr lite typiskt för Martin Scorsese att kvinnorna som medverkar ofta saknar ett djup och bara är med som objekt till männen. En rörande film om ett otroligt livsöde, men som ändå lyckas underhålla lika mycket som det gripa en.

Press

///Emil Sandgren Strada