Filmrecension – Flight

Filmrecension – Flight

Vi har sett Denzel spela hjälte i otaliga filmer, men sällan en hjälte som har lika mycket personliga problem och kanske därför gör han en av sina bästa roller hittills.

“Flight” startar i ett rasande tempo med en av de mest nervkittlande flygdraman jag sett på bio. Rutinerade flygkaptenen Whip Whittaker (Denzel) älskar alkohol och använder ibland väldigt mycket kokain för att ens orka ta sig till flygplatsen. Whip tycker själv inte att det är några som helst problem att kombinera spriten med sitt yrke. Efter en natt med sin älskarinna, flygvärdinnan Katerina, samt en morgon med kokain går det inte längre som Whip tänkt sig. Maniskt kontrollerande vill han manövrera sitt plan genom en stormvind  och ut i solljus, trots att han blir avrådd av alla, inklusive sin misstänksamma andrepilot. Något tycks hända med planet. Den följande katastrofen är så realistiskt filmad att det känns som att jag är på planet själv.

I det efterföljande kaoset vaknar Whip upp på sjukhus där han anklagas för att bära ansvaret för flygolyckan då det kommer fram att han drack under flygningen. Rättegång väntar och en hel del själasökande för Whip. Jag hejar på Whip, samtidigt som jag ogillar att han inte kan kontrollera sitt alkohol -och drogintag. En väldigt talande scen utspelar sig natten före rättegången där Whips advokat byter ut alkoholen i Whips kylskåp till läsk varpå Whip blir desperat och inte vet vad han ska ta sig till. Varför Whip dricker överhuvudtaget får vi tyvärr aldrig riktigt veta. Han har på grund av alkoholen en rostig relation med ex-frun och en förståeligt förbannad son som han sällan träffar. Den enda som tycks förstå Whip är Nicole, en före detta missbrukare som Whip träffar på sjukhuset mitt i natten när de båda av en “slump” ska tjuvröka. Såklart uppstår känslor och tillsammans kämpar de mot sina demoner med olika resultat. Whip är en stolt man och AA-möten funkar inget vidare.

“Flight” lider lite av dålig redigering. Vi blir lovade extremt mycket som publik när en så spännande scen kommer så tidigt i filmen. Resten av filmen, nästan två timmar, är en ganska lång tid utan action eller tryckande spänning för att man ska behålla intresset. Rättegången är ganska oförutsägbar vilket räddar filmen. Applåder för Denzel som lyckas undvika att spela klyschan av en alkoholist.  Profilen Herling Mays  som spelas av alltid intressante John Goodman är langaren i nöd som alltid har rätt medicin. Trots få scener är han en av de mest minnesvärda karaktärerna.  Denzels starka porträtt gör filmen sevärd.

///Emil Sandgren Strada