En ny era i svensk thrillerfilm

Det finns en skatt i Sverige, och jag pratar inte om inkomstskatt, reseskatt eller en skattkista full med antika guldmynt.

 

Krönika: Emil Sandgren Strada

 

Den här skatten kallar jag för “deckarskatten” och den är extremt värdefull, men fel personer får ofta tag på den.

 

Sedan urminnes tider har vi gjort filmer av populära böcker i deckar-genren i Sverige. Det är nog omöjligt att ha missat “Beck” – eller “Wallander”-filmerna. Filmerna är populära, framförallt i Tyskland. Det går såklart inte att undvika Millenium-triologin med “Män som hatar kvinnor” i spetsen. En av få gånger en kvinna är i huvudrollen i en svensk action/thrillerrulle och en succé direkt. Mycket tack vare Stieg Larssons böcker som har helt magiska personporträtt och målar upp en rå, grå svensk verklighet som många känner igen men få vill kännas vid. Vi är grymma på att beskriva människor, miljöer, situationer  som vem som helst kan känna  igen sig i trots att vi kanske aldrig själva befinner oss där.

 

Tv-serien och senare filmen “Tusenbröder” är ett bra exempel på det. “Låt den rätte komma in” är ett annat. Men när vi ska göra film av succéböckerna uppstår ofta ett bekymmer. Vi sneglar med ett getöga mot det stora landet i väster, actionfilmernas moderland, USA. Vissa tycker inte alls det är konstigt, i USA produceras mycket action och ibland är det riktigt bra. Specialeffekterna är helt löjligt futuristiska och visuellt är USA ljusår framför oss.

 

När jag var liten sa min pappa att en amerikansk actionfilm alltid innehåller en jakt. En biljakt, båtjakt, en person springer efter en annan-jakt eller annan valfri jakt . Hittills i mitt 26-åriga liv har jag inte kunnat identifiera så förutsägbara saker i svenska actionfilmer, utom möjligen att filmen måste innehålla Mikael Persbrandt, Michael Nyqvist och en skallig Säpo eller polischef.

 

Senaste misslyckade försöket i att härma amerikansk actionfilm är “Hamilton- i nationens intresse” som bygger på Jan Guillous böcker. Helikopter-scenerna över Skanstullsbron i Stockholm och fighting-scenerna på hotell Sheratons glasvåning må vara ett försök att hitta “coola” platser i Stockholm, men resultatet blir bara att vi i publiken VET hur grå Skanstullsbron är. Att höra Persbrandt på engelska är inte heller så coolt. Uppföljarna till “Män som hatar kvinnor” blev inte alls samma succé och jag tror att det beror på att fighting-scenerna, explosionerna och våldet kändes påklistrat. Det jag tror folk fastnade för var “Lisbeth Salander” och i viss mån “Michael Blomqvist” och utvecklingen där, snarare än att det skulle smälla och panga. Svensk film är helt enkelt som bäst när den får vara just svensk och ha sin egen identitet.

 

NU känns det som att vi är på väg åt rätt håll. Att amerikanerna 2012 istället sneglar åt vårt håll är ett bra tecken. Remake på “Låt den rätte komma in” kom 2010, på “Män som hatar kvinnor” 2011 och nu planeras en amerikansk remake på “Snabba Cash”-triologin.  En stor anledning till det tror jag är att vi är låtit karaktärerna vara lika sina föregångare i böckerna och därför anses det spännande och exotiskt i USA.  Filmmakare som Josef Fares, Daniel Espínosa och Babak Najafi låter karaktärerna stå i centrum och det bådar gott för framtiden

 

All heder åt “Beck” , “Wallander” och  “Johan Falk”-filmerna men det är dags för en nya era av action och thrillerfilmer och det finns verkligen en ocean av deckare i  den svenska skattkistan som bara väntar på att bli fantastiska filmatiseringar. Liza Marklund, Camilla Läckberg, Håkan Nesser och Henning Mankell är bara ett axplock av svenska författare som skriver spännande deckare. Nu är chansen här att gå in i en guldålder för svensk actionfilm och jag hoppas verkligen den svenska filmindustrin tar tillvara på det innan amerikanerna lockar över alla talanger till grönare marker.

 

 



Publicerat:




NULL