”Jag ville någonstans skildra en ärrad kvinnas ögon och lyfta fram det perspektivet för jag saknar det på scenen över lag”

Kingsize som träffar henne innan skivsläppet för att prata om den nya musiken, dagens reggae-scen, att vara kvinna och att kämpa mot fördomar och samhällets normer.

Hon har alltid velat påverka samhället. Det var därför hon började med musik.

Syster Sol, eller Isabel Sandblom som hon egentligen heter, vill vara till nytta i allt hon gör. Både för sig själv och andra.

– Allting kommer ändå ner i en kärna. Att vi är människor. Vi reagerar utifrån vissa mekanismer som styr oss och det bildar ett samhälleligt beteende. Ända sen jag var liten kände att jag vill dela med mig av något. Om jag har fått en insikt så har jag velat dela med mig av det. På gott och ont.  Jag har alltid haft det som bränsle i allt jag gör. Jag vill göra tiden här på jorden meningsfull och bidra på något sätt. Samtidigt så försöker jag vara hoppfull i mina texter för jag vill inte stå och sjunga om negativitet. Det blir jobbigt i längden.

Syster Sol har arbetat med flera projekt vid sidan av sin karriär. Tillsammans med Cleo startade de upp en workshop i syfte att göra plats för andra kvinnor på scenen. Kampanjen FATTA drogs också igång för några år sedan. Från början var de fyra personer, inklusive Isabel, som arbetade med FATTA. Rörelsen växte.

– Det blev så stort att vi var tvungna att lämna över det till andra som kunde mycket om ämnet och som kunde jobba med det under heltid. Vi hade ju redan våra karriärer igång. Det var svårt att lämna men det var väldigt lärorikt. Jag lärde mig att våga lita på att musiken i sig bidrar till en samhällsförändring.

– Att våga stå upp och bryta normer, alltså oavsett vad man gör är det också ett fantastiskt arbete och kan leda till samhällsförändring.

Syster Sol har under flera år kämpat med två kamper: Jämnställhet, som är en av hennes hjärtefrågor, men även vad hon kallar för Reggae-kampen.

– Drog-stämpeln förföljer musikgenren, berättar Syster Sol som menar att reggaen förminskas som musikgenre på grund av samhällets förutfattade meningar.

– Under reggaefestivaler är det tillexempel noll precent våld. Av 8000 personer som är på en reggaefestival är det en väldigt liten procent som grips för ringa narkotikabrott. Kolla man istället på Sweden Rock så har de inte har lika hög press på sig när det kommer till narkotikapolitik. Och där förekommer våldsbrott. Vi har inga våldsbrott på reggaefestivaler.

Är det svårt att vara reggaeartist idag i och med hur det faktiskt ser ut? Uppsala-reggaefestival lades ner. Goggla ”Öland Roots” och det dyker upp negativa artiklar.  

-Ja. Det är det definitivt. Det finns fler fördomar om reggae som förminskar genren. Men om man tittar på det musikaliska arvet så är reggaemusik grunden till hiphopen. Och de fantastiska musikerna som förde fram musiken på Jamaica var ju skolade, duktiga musiker. Genren rymmer en kvalité som ofta förminskas.

-Media verkar se det som flum-musik och den bilden får man konstant tampas med. Jag känner fortfarande att det finns mycket kvar att göra på den fronten.

Hon berättar vidare att fördomarna mot genren till och med har fått kommunpolitiker, som inte känner till Isabels musik, att vilja ställa in hennes spelningar. För några år sedan hade Isabel blivit bokad av en fritidsgård, varav en kommunalpolitiker mailat fritidsgårds-personalen och bett dem ställa in spelningen eftersom Syster Sol var ”drogliberal”.

– Och det är lite intressant för jag har aktivt valt att inte snacka om det. Jag har inte haft drogpolitik som min hjärtefråga. Jag har inte sagt att jag är drogliberal. Jag har andra grejer jag vill prata om. Så jag sjunger inte om drogpolitik. När jag ringde upp politikern visade det sig att han inte hade någon koll på min musik över huvud taget. Och det är också intressant för då fick jag det bekräftat svart på vitt: okej det är så det är. Jag tampas mot fördomarna hela tiden.

– Jag burkar säga att parallellt med den feministiska kampen så har jag också kört reggae-kampen.

Isabel berättar att hon fått kritik för att hon i nuläget saknar kvinnliga musiker i sitt band. Det finns två orsaker till det. Tidigare hade Syster Sol tjejer i sitt band, men nu är tjejerna så eftertraktade att hon inte har råd att behålla dem.

– Plus att snubbarna jag spelar med idag är legender på den svenska reggaescenen och vi har fört den här reggae-kampen tillsammans. Vi har jobbat med att få fram svensk reggae som en seriös genre länge. Så ska jag sparka dem bara för att de inte är tjejer?

Syster Sol har släppt tre album och nu släpper hon EP:n ”Baglady”. Låten ”Ta det långsamt” var första singel-släppet från EP:n och den roterar redan bland radiostationerna.

– Det roliga är att jag tyckte det tog längre tid att göra EP:n. Det kanske var för att jag befann mig i ett läge där saker och ting tog längre tid. Jag behövde ha ett långsamt tempo och var ganska slutkörd. I vanliga fall burkar det gå mycket snabbare men jag var mycket mer kräsen den här gången. Jag ville att det skulle låta på ett visst sätt, säger hon och berättar att hon även är medproducent på skivan. Men hon föredrar att ha producenter som gör beatsen.

– Jag tycker det är skönare att jobba med producenter för då får jag exakt det jag vill ha.

EP:n är väldigt personlig, känslofull och handlar bland annat om att ta lärdom av sina erfarenheter.

– Å ena sidan hade jag mycket jag ville förmedla och det var jätteroligt att skriva. Men sen kom min ”inre tvivlare” fram och den sidan gjorde det jobbigt.

Vad menar du med Baglady? En hemlös kvinna?

– För mig är det en kvinna som är utsatt men också en stark, stolt kvinna som mot alla odds går med sina kassar hon bär. Det är tungt men hon tar sig ändå fram. I detta fall symboliserar bagsen erfarenheter av att ha gått igenom mycket i livet. Jag ville någonstans skildra en ärrad kvinnas ögon och lyfta fram det perspektivet för jag saknar det på scenen över lag.

Baglady gestaltar kvinnans kamp under det senaste årtiondet. Isabel menar att kvinnor som grupp har gått igenom mycket och det är viktigt att lyfta upp.

– Det kanske inte alltid är så konstigt att många kvinnor lider och mår psykiskt dåligt. Vi har en hård historia och mycket lever kvar än idag.  Det förväntas mycket av kvinnor. De ska kunna klara av så mycket. Och det är tufft!

– Ta abort som exempel. Hur det känns? Man pratar inte så mycket om hur det påverkar en känslomässigt. Man får ju inte gnälla så mycket för då är man en ”menskärring”. Men va fan, det är tufft att vara kvinna! Vi har jävligt mycket som vi måste syna hela tiden. Det är en fin kamp man vi måste lyfta upp oss själva och säga ”Fan va tunga vi är som gör det här!”

I låten Aldrig ensam säger du ”Alltid själv aldrig ensam” vad menar du?

– Alone and lonely.  Man är alltid själv. För mig är att vara själv något starkt. Man är någonstans alltid själv man har sina tankar och känslor och i slutet av dagen när man knäpper av lampan även om man har en partner/familj man är själv med sina känslor och tankar.

– Att vara ensam är att vara ett offer för en omständighet. Det är en sorglig upplevelse. I mina möten med människor säger många att ensamhet är bland det värsta som finns.

Isabel menar att ensamhet är en illusion. Att människor är beroende av varandra och att människor aldrig kommer vara helt ensamma.

– Visst om vi hamnar på en öde ö. Men det händer ju inte så ofta.

Det hände ju Robinson Crusoe, men han hittade ju sin kompis fredag.

– Hahah precis!

Vilket är ditt bästa musikminne? Du har ju hållit på sen du var 17 så jag kan tänka mig att det är ganska mycket. Men något som du tänker på nu?

– Det som kommer upp just nu, säger hon eftertänksamt och ler.

– För fyra eller fem år sedan hade House Of Marley (hörlurarna) lansering i Sverige. Jag och några Göteborgsmusiker hade fått förfrågan om att göra en Show på Café Opera. Och så satte vi ihop en show. När vi skulle köra så kommer Rohan Marley upp på scen och jammar med oss, spelar trummor och jag sjunger.

Jag står och tänker ”What, vad är det som händer?”.

– Och under en annan låt står han på ena sidan och  Norris Man på andra sidan. De kastar med sina dreads. Det var så fett! MEN det finna ingen som har filmat eller fotat det. Det finns bara bevarat i mitt och musikernas minne. Om någon har bilderna så SNÄLLA skicka dem till mig

// Mariana Benyamin Sir

Foto: Olov Tegby Frisk