Röda fanor vajar över flygbladsutdelarna och körbärsträdens rosa blommor. Det är 1:a maj och Järntorget i Göteborg är sedvanligt klädd i vänsterskrud. Bland budskap om solidaritet och människor som vill förändra världen står jag och väntar på Vic Vem.

Det visar sig vara en Vic mitt emellan uppdrag – han ska hinna med intervju, frukost och klippning toppat med en diktläsning senare under dagen. Och då snackar vi inte ens om det större perspektivet. Det är bara en månad kvar till släppet av hans andra album ”Medicinen” som fortfarande finslipas, vilket varvas med konserter och videoinspelningar.

På väg nerför Andra Långgatan stöter vi på vänner och bekanta till Vic. Han har tid att byta ett ord med alla. När vi sätter oss på ett café i väntan på Vics klipptid plingar mobilen till gång på gång. The show must go on, även en dag som denna. Hur är det med stressen egentligen?

– Jämfört med stressen jag hade innan så är det soft. Jag kommer ifrån stress. Sen jag var 17-18 har jag som längst bott på ett ställe i ett år. Det är först det senaste året som jag har kunnat bygga ett lugnt liv med min fru och min son, och det ställer andra krav på mig. Jag försöker bli bättre på att inte ta på mig grejer och lova för mycket. Det stressar mig att jag inte kan vara där för alla. Vem är jag att inte svara på allt jag får på Facebook? Men när det kommer femhundra meddelanden i veckan, då är det femhundra minuter och det är femhundra minuter min son också behöver. Det är egentligen mitt enda problem, det finns inte tillräckligt många minuter på dygnet. Förra året var jag utbränd på riktigt. Jag har alltid sagt: ”vadå utbränd?” Men när jag själv kom dit förstod jag verkligen folk som är utbrända, hur fucked up det är.

Utöver musiken och familjen har Vic Vem ungdomarna att tänka på. För tre år sedan startade han ungdomsverksamheten Mer än Ord, som sedan dess har vuxit sig så stor att rörelsen utvecklats till utbytesprojekt med andra länder samt workshops och föreläsningar runt hela Sverige i samband med Vics spelningar. Både duon TNT, som signades till Ken Rings skivbolag Masa Music förra året, och Smokey Rox, som kommer att följa med på Vics turné i sommar, har passerat genom Mer än Ord.

– Grunden till mitt movement är hjälpa ungdomar att stärka sina rötter, att vässa sina kreativa uttryck. Det handlar om att ge dem kompetens och verktyg för att höras. Här i Göteborg, och speciellt i vissa områden, är det svårt för folk att höras. Och man behöver ha en väldigt vass och stark röst för att någon ens ska lyssna på dig. Jag kan inte rädda folk, men jag har nått en position där jag faktiskt jag kan erbjuda någonting. En timma av min tid kan ge den här unga personen så mycket så vem är jag att inte ta en timma av mitt liv?

Hur hänger det ihop med vem du är som person och artist?

– När jag var liten var hiphop det enda välkomnade mig. Hiphopen och skrivandet är det enda som varit med mig. Det har varit stunder då jag varit så nerknarkad att jag knappt kunde ta på mig kläder eller bädda min säng, men jag har ändå skrivit. Och hiphop som kultur har aldrig dömt mig. Inte när jag var mobbad, inte när jag var en knarkare som folk spottade åt. Det finns ungdomar som vill det här, så jag ställer upp. Jag har gjort massa dåliga saker i mitt liv. Jag är troende och vill kunna känna att jag har gjort mer bra än dåligt.

Du har ju sagt att förra albumet ”Villkorslös” var resultatet av många års rappande och skrivande. Vad är ”Medicinen” då?

 

– Jag skriver hela tiden, så det här är också resultatet av många års skrivande. Mycket finns med även på ”Medicinen”. Däremot har jag haft mer tid, mer utrymme och fler att jobba med när det kommer till själva musiken. När jag gjorde skivan hade jag inte lyssnat på hiphop på två år, bara soul och reggae från 60-70-talet. Det är den känslan som jag vill ha i min musik. Jag ska inte säga att det saknas organisk musik, men allt är elektroniskt, hype och väldigt klubb just nu. Det måste finnas något annat också. Jag vet att det är en chansning, men jag måste följa mitt hjärta. Jag är lite nervös. Jag hoppas att jag gjort en skiva som kritikerna hatar och folket älskar, men jag vet inte. Det skiljer sig så fruktansvärt mycket från det som är inne just nu. Plus att jag har blivit äldre och jag vågar vara ännu mer självutlämnande i texterna.

Det måste väl ändå vara svårt att göra så personliga grejer allmänt?

– För mig är det befriande. Jag har gjort saker som jag skäms för mycket för, som är för tunga för att prata om. Någonsin. Men det är befriande att säga: jag är ingen hjälte, men jag är inget monster heller. Jag skäms inte över vad jag känner. Jag mår dåligt också. Bara för att jag har slutat knarka, försöker leva ett bra liv och är troende betyder inte att jag inte gör snedsteg, går ur min tro eller fuckar upp som alla andra. De brukar säga: ”spöken trivs i mörker, men om man släpper ut dem i ljuset så dör de”. Det här är ett sätt att döda mina spöken. Förhoppningsvis när folk hör det så kanske de också kan lägga in sina spöken där. Jag har inte en medicin för folket. Men däremot tror jag att medicinen är att våga tänka, känna och reflektera. Det är det jag försöker göra på den här skivan. Jag vill erbjuda något som inte finns.

Första låten ”Fiskebyn” har starka ”NY State of Mind”-vibbar. Andra delar känns väldigt västkust-inspirerade. Vad ligger till grund för den här plattan?

– Jag utgår helt från låten och vilken känsla jag vill förmedla. På ”Sista Skrattet” har jag en känsla av: ”shit, jag var mobbad”. Men det handlar inte om hämnd utan revansch. Jag skrattar åt folk som brukade skratta åt mig, och jag har en nice vibe som en solig dag. Om jag går ut i Göteborg en grå dag – då är det ”NY State of Mind”. När Gonza gav mig det beatet sa jag: ”det här beatet är Göteborg”. Jag önskar att jag kunde göra en glad funklåt om Göteborg, men det är inte Göteborg för mig.

Bland producenterna på plattan sticker Tommy Black ut – den svenska stjärnproducenten som producerat till alla Kendrick Lamars album. Vic berättar hur han träffade Tommy för två år sen på en spelning i Vänersborg och snabbt blev vän med honom. Han hintar också om att de två låtarna på ”Medicinen” kan vara början på ett fortsatt samarbete, men att det är något för framtiden att utvisa.

– Låtarna vi har gjort har tagit två år att göra, för hans produktioner är så stora. Det tog tid för mig att göra dem rättvisa. Han har också varit en form av kompass. Om han diggar det jag gör, då vet jag är på rätt väg. Jag har en sån respekt för honom som producent och musiker att jag vet att han inte kan vara på fel väg. Han producerar ju några av världens största grejer. Jag har haft honom, Kapten Röd, Hofmästaren och Gonza att bolla med. Men de har också varit de enda jag har haft runt mig, så man blir lite galen.

Du har ju rappat på svenska och engelska, battlerappat, kört spoken word och poesi. Hur har du utvecklat stilen under åren?

– Jag tror inte att allt handlar så stenhårt om talang. Jag tror på träning. Jag har skrivit i 5-10 timmar om dagen i många år och gör det fortfarande. Allting jag gjorde från 1995 till 2012 har utvecklat min stil. Och med förra skivan så hittade jag min stil. Det handlar om att skala av. Jag vill inte ha någonting där som är överflödigt, onödigt, som inte går hela vägen. Skivan är två års skrivande varje dag. Jag kan sitta och ha ångest över en rad i två veckor. Jag tog bort så otroligt mycket. Samma sak när det gäller flow – jag har battlat i 10-15 år och kan spotta värsta tekniska grejerna. Men det är inte intressant för mig just nu. Det som är intressant är att hitta ett flow som är simpelt och folk kan förstå, men som fortfarande är nice och funky. Att det låter enkelt betyder inte att det är enkelt, men det ska kännas så enkelt som möjligt.

Intervju / foto: Niklas Thander

Medicinen släpps onsdag 3:e juni via Swingkids / Mer Än Ord. Vic Vem håller releasefest 12:e juni på Musikens Hus i Göteborg och bjuder på konsert tillsammans med bandet, som består av Smokey Rox, Meldeah, Hot This Year (Partillo, Lancealot och Andre Roots) samt DJ Finest.