När R.A. The Rugged Man nyligen besökte Stockholm träffade vi denna albumaktuella och halvtokiga ”legend” (som han säger själv i intervjun) för att prata om hans pappa, Rick Ross och mycket annat!

Senast Kingsize fick stifta bekantskap med R.A. The Rugged Man var för tre år sedan då han spelade i Stockholm tillsammans med Jedi Mind Tricks på ett utsålt Debaser Medis. Den R.A. som stod på scenen då var fortfarande till viss del en flippad tok i bar överkropp som inte drog sig för att kasta ut sprit i publiken eller tafsa på groupies på scenen, ganska långt ifrån 39-åringen som denna aprilkväll 2013 bjuder på ett bejublat gig på anrika Mosebacke.

Visst kan killen röja på scenen men borta är alla chockeffekter och gimmicks. 
Den förra intervjun med Kingsize avslutades med ett ”tvivelaktigt raggningsförsök på vår fotograf” för att citera min kollega Alexander Kihlström som var på plats den gången, men vem sitter i logen när jag glider in om inte ovan nämnda fotograf. Nu där i egenskap som polare till R.A. De har fortsatt hålla kontakten genom åren och R.A. har bjudit in sin nyfunna svenska kompis på middag och häng som en sann gentleman. Han har sannerligen förändrats en hel del.

 

Hur kom du först i kontakt med hiphop?

– I början av 80-talet var vi var ett gäng unga grabbar som brukade hänga och hitta på djävulskap. En snubbe i gänget som var helt galen brukade ha med sig riktigt sjuka hemmagjorda smällare som nästan var som små dynamitstavar. En dag när vi cyklade genom vår lokala galleria tog han en av sina smällare och sprängde sönder ett skyltfönster, vi blev såklart skitskraja och hojade snabbt därifrån. När vi hade stannat våra cyklar visade snubben vad han hade fått med sig och det var en hel hög med rap-kassetter. Killen som hette Robbie visade sig vara väldigt inne på beatboxing så han fick snabbt namnet Human Beatbox Bub. Bub var som sagt en sjuk jävel, han brukade t.ex. kasta in rökbomber på restauranger när vi gick förbi, vilket ofta ledde till att jag åkte på stryk av ägarna. 

Den första hiphop-plattan jag skaffade fick jag från min pappa. Han var med i en kassettbandsklubb och såg att det fanns ett band med en grupp som hette The Fat Boys. Eftersom jag var en fet liten grabb tyckte väl farsan att det var roligt så en dag kom han skrattande och sa ”Hey son, I got you the Fat Boys, haha”
Den första hiphop-plattan som jag verkligen föll för var dock en annan, nämligen Whodinis ”Escape”.

Det är väl känt att Kool G Rap är din absoluta favoritrappare. Hur viktig har han varit för din karriär?
- Otroligt viktig och eftersom han är  en av de bästa MC’s som någonsin funnits är han  också extremt betydelsefull för alla andra rappares karriärer. 
Han lade grunden för så många andra rappares stilar och influerade alla som räknas som GOAT idag. Han överskred alla nivåer av rap.

Kan du berätta om titeln på ditt nya album ”Legends Never Die” som uppenbarligen är en hyllning till din bortgångna pappa?


- Det är inte uppenbart tycker jag…

 
Om man tittar på omslaget där du poserar i din fars gamla uniform…

– Det är för att du har en hjärna. De flesta konsumenter är fucking efterblivna och tycker att jag är en arrogant skitstövel som kallar sig själv för ”Legend”. 
Grejen är att folk har kallat mig det sedan 90-talet och jag gjorde också låten ”Lesson” där refrängen gick ”I Am The Legendary”. 
Så när du blivit kallad ”Legend” i femton jävla år, det är inte jag som säger det!
Och även om jag själv skulle kalla mig det… vi är bara fuckin’ rappers.
Det pågår någon new school-skit nu där vissa tycker att man inte ska få säga hur bra man är eller tala om sig själv som duktig.
Hela art of rap-grejen kommer ifrån braggadocious rhyming, ”jag är grymmast, jag är bäst” och jag är ”Legendary”, jag får säga såna grejer (skratt).

Jag skryter om mig själv, det är Hiphop. Och om du har något att invända mot det: ”shut the fuck up” och lär dig hiphopens historia.

 

Men visst har titeln på ditt nya album också något att göra med din far?


- Självklart. Hela plattan är tillägnad min pappa och titelspåret handlar om honom. 
Alla vet att min pappa var ryggraden i vår familj och den som formade mitt liv.
För vissa familjer som förlorar en far kanske det ändå inte drabbar dem så hårt men i vår familj var förlusten total.
Han var grundstommen för oss och vår idol. Jag och mina syskon ville alla vara som honom, för han fick oss alla att känna oss så bra. När han dog så var det som om hela min familjs ryggrad slets ut så jag inte bara dedicerar det här albumet till min far, jag dedicerar resten av min karriär till honom. 
Allt gott som kommer hända mig i resten av mitt liv är hans förtjänst.



Kingsize träffade dig när du besökte Stockholm i början på 2010. Då hade din far precis gått bort och du var precis i början av att bearbeta din förlust. Hur klarade du av situationen att turnera just då?


– Det var den värsta jävla resan någonsin. Bara tio dagar efter pappa dog så gick det upp för mig att jag hade en turné att åka ut på, och eftersom jag då alltid reste på egen hand var det ren tortyr att utsätta sig för. 
Efter den turnén började jag ta med mig något sällskap. Någon gång följde min syster med, någon annan gång en flickvän eller en polare. Det var någon med mig ända tills jag hade förlikat mig med situationen av att pappa var borta och att jag var beredd att gå vidare. 
Anledningen till att jag väljer att resa själv när jag turnerar nu är för att jag får allt mitt jobb gjort och slipper ha någon att underhålla hela tiden.



Du nämnde förra gången du träffade Kingsize att du arbetade på en dokumentär om din pappa. Vad kan du berätta om den idag?
–    När han dog fick det projektet läggas på is ett tag, jag kunde inte titta på materialet. Jag kom i kontakt med en tjej som producerade ”Cocaine Cowboys” och hon ville producera min dokumentär och började söka bidrag, men hon är rätt seg så jag kanske blir tvungen att göra klart den själv, vi får se.
Vi har 100 timmar råmaterial men jag behöver ett halvår utan rap, utan musik, utan turnerande för att verkligen kunna sitta ner framför en datorskärm och klippa ihop det. 
Och jag har inte ett halvår, så det jag behöver göra är att hitta en pålitlig klippare som kan hjälpa mig.

Din pappa var en stor supporter av din musik, hur reagerade han när han fick höra din vers på ”Uncommon Valor”?

– Han älskade den. Man kan säga att texten är utmejslad från intervjuer jag gjorde med min pappa och med min styvmor. Min pappa fick beskriva detaljerat om vad han upplevde i Vietnam och min styvmor fick berätta om vilka sjukdomar mina syskon föddes med till följden av att min pappa blivit exponerad av Agent Orange (kemisk besprutning med starka bieffekter som användes under Vietnamkriget, red. anm.). Min syster Dee Ann och min bror Max föddes båda med nervsjukdomar och CP-skador.

 
Vad är skillnaden mellan den R.A. vi träffade för tre år sedan och den som sitter mittemot mig nu?

– Uhmm, jag är lite lugnare i dag, det är nog den enda skillnaden. Jag har fortfarande inte ”vuxit upp” och jag är fortfarande en tokig fan men en något lugnare sådan.

Och när du säger tokig, hur menar du då?

– Du vet, flippa ur, aaaaaarghhhh. Välta bord. Örfila någon. En tok helt enkelt (skratt).




Dricker du? Tar du några droger?


Njaee. Jag kan väl ta en Molly ibland (skratt). Nejdå, jag bara skojar, jag har ingen aning om vad det är (R.A. låtsas se oskyldig ut).

 

Du menar den som Rick Ross snackade om nyligen som gjorde att han hamnade i klister?

– Jag måste försvara Rick Ross här. Alla bara ”ooooooh, Rick Ross si och Rick Ross så”. Vet ni hur många hemska saker som kommit ur Jay-Zs mun, ur Lil’ Waynes mun, ur Eminems mun? Alla jag nämnde nu har rappat om våldtäkter. Alla era favoritrappare som är mainstream har någon gång rappat om det. Jag säger inte att det är ok och jag säger inte heller att jag aldrig rappat om det.
Så här ligger det till. Media älskar att lyfta fram en person och bygga en hjälte, sen bryter de ner samma person tills det inte finns någonting kvar. 
Rick Ross karriär börjar närma sig backkrönet. Han kan inte åkta till vissa ställen för att gängmedlemmar vill mörda honom, arrangörer är rädda för att boka honom, Maybach låter inte som det gjorde för två år sedan. Så media tänker ”låt oss göra ett exempel av honom”. Hur kommer det sig att när Jay-Z rappade om att våldta kvinnor och barn var det ingen som sa ett skit? 
Om du har ett problem med att Rick Ross sa det han sa så är det cool, men då får du också vara beredd på att ha ett problem med alla andra som rappat om samma sak. Jävla hycklare!

Låt oss gå tillbaka till starten av din karriär. Vad var konceptet bakom ditt första namn Crustified Dibbs?

– Jag var runt 18 när jag hittade på det namnet. Jag tyckte R.A. The Rugged Man lät för mycket som allt annat runtomkring, det var och är fortfarande ett 90-talsnamn och jag har aldrig riktigt gillat R.A.-grejen men nu är det som det är. 
 När skivbolagen började intressera sig för mig hade jag en låt som hette ”The Rugged Man” som alla älskade med det var ingen som visste vem R.A. var så när jag fick min första deal bestämde jag mig för att hitta på ett nytt namn. Jag tycker fortfarande att R.A. The Rugged Man låter som en ”thugged out superhero from the 90’s”

Du medverkade på Smut Peddlers smått klassiska låt och video ”Bottom Feeders” 2002. Jag hade chansen att träffa Cage och DJ Mighty Mi under deras promotionarbete med skivan och de hade inte så snälla saker att säga om dig, bl.a. anklagade de dig för att vara en ”squatter” som bodde i övergivna hus och bilar.

– De var väl inte helt ute och cyklade. Squatter alltså? Det var kul. Sanningen är att jag överlevde alla deras karriärer, och de var alltid så avundsjuka för att jag helt enkelt var bättre än dem. ”R.A. har ingenstans att bo”, det var ingen som vågade säga det till mig då, men det gick tydligen bra att säga det till en reporter i Sverige. 
Cage var dock aldrig rötägget i det gänget, den enda jag fortfarande inte tål i det gänget är Milo (DJ Mighty Mi, red. anm.).

Vad har du att säga om hela den här soppan LL Cool J nyligen har hamnat i?


– Jag älskar LL, han är en av de största rapparna någonsin. Ja, han gjorde en dum jävla låt som ingen gillar men han försökte bara göra någonting bra.
Om du läser hans tweets så håller han på med någon sorts Russell Simmons-spirituell-medvetenhets-bullshit. Och vet du vad? LL Cool J lever inte i den verkliga världen och det har han heller aldrig gjort, han blev en superstjärna när han var 15 år gammal och har levt i en Hollywood-bubbla sen dess och han kan nog inte hjälpa att han inte vet hur den verkliga världen ser ut. Men jag kommer aldrig att låta den här grejen ta ifrån LL hans tidigare prestationer. 
Våra plattor släpps för övrigt samma dag, ”Accidental Racist” vs Crustified Dibbs!

Kingsizemagazine.seChrister Carlsson
Text: Niklas Grees

Foto: Christer Carlsson