Att det är 15 år sen han debuterade innebär inte att Petter tänker göra bokslut. Inför släppet av nya skivan "Början på allt" berättar han för Kingsize om sitt nya producentteam, om att sjunga och om det var bättre förr?

När du för första gången lyssnar igenom Petters senaste skiva ”Början på allt” och kommer till spåret ”Tills döden skiljer oss åt” stöter du på ett lite fördröjt påskägg i refrängen: Petter Alexis Askergren sjunger. Visserligen har han lagt en refräng på låten ”Min kärleksaffär” (Från ”X” – 2008) som är en fusion mellan rap och sång. Men nu sjunger han ut på riktigt.

– Jag har velat sjunga så mycket i så många år. Men när jag har velat testa att lägga sång har mina producenter, som Collén, sagt: ”Nä fan, du är tondöv. Nu lägger vi en scratch- eller rap-hook här”. Sen älskar jag Collén, han har alltid varit sjukt peppande så jag vill verkligen inte säga något dumt om honom, men det har blivit lite så att vi inte tagit det vidare, berättar Petter.

Men nu kom frågan. Vincent Pontare, en av producenterna på nya albumet, undrade om det inte vore häftigt om Petter kunde sjunga. ”Hur mycket tror du att jag kan sjunga”, var rapparens svar. Men Vincent låg på och försäkrade att det skulle gå att lösa. Utan att använda autotune.

– Då fick jag stå där nere och yla. Allt ledde till att jag… sjöng ut. Jag var så trygg att göra det med dem att jag bara stod och vrålade. När jag upptäckte det ville jag nästan sjunga på varenda låt, haha. Men less is more. Vi höll det på en låt.

Man skulle kunna säga att det är överraskande att Petter har börjat sjunga. Men samtidigt inte. Man ska komma ihåg att han började skriva på svenska när hiphop var något som gjordes på engelska. Att han skrev en låt om hur bra allt går, när karriären i själva verket gick som sämst. Och när en hel hiphopvärld är uppbyggd efter strukturen: en etablerad producent + en mc = en låt, då väljer Petter att plocka ihop tre olika låtskrivare på samma gång. Producenterna på den övervägande majoriteten av ”Början på allt” heter Vincent Pontare, Salem Al Fakir och Magnus “Filthy” Lidehäll.

– Om man ska hårddra det gjorde jag en lista med massor av människor som jag ville spela in med. Flera av dem var… inte hiphop. Det var allt från Krunegård till Jocke Åhlund. Så ringde jag upp folk och hörde vilka jag kunde jobba med, men det var svårare att få tid med alla. I slutet av 2011 fick jag tid med Vincent, vi gick in och gjorde ”Håll om mig”. Då lät den lite annorlunda, men i grunden är det samma låt. I augusti året därpå bestämde jag mig för att gå in hardcore i studion. Då var Salem och Filthy också med i bilden. Vi började göra massa demos tillsammans, säkert sju-åtta på en vecka. Och då kom Vincent till mig och sa: ”fan, ska vi inte göra hela skivan?”.

Se Petter berätta om att arbeta med Eye´N’I på titelspåret “Början På Allt”:

Petter lutar sig över bordet på Hornstullsrestaurangen Judit & Bertils övervåning. Påsken närmar sig, mars håller på att ta slut och han är på våg att släppa sin åttonde platta. Under dagen har han i stort sett bara gett intervjuer, men även om han är trött är det inget som han utstrålar.

– Det roliga är att alla de här tre någonstans bottnar i hiphop: beatgeniet Filthy från sina grejer Afasi, Salem lirade med PH3 när det begav sig och Vincent som är gammal rappare. Filthy gör beatets grundmatta och sen kommer Vincet och Salem med sina influenser – det blev en grym konstellation och jag blev ett första projekt för dem. Det var väldigt speciellt, säger han och fortsätter:

– Jag har kommit fram till det nu efter så många år: varför bara jobba med en producent? Det här med att kombinera folk från olika håll med varandra, det blir ju värsta låtarna när de här killarna jobbar ihop!

Resultatet är en skiva med både pampiga och pompösa beats, stråkar och körarrangemang. Det är helt enkelt stort att lyssna på. Har Phil Spectors vägg av ljud letat sig in på 10-talets svenska rapscen?

– När man har hållit på i 15 år, är 39 år och har 3 barn – varför ska man göra en platta som är början på slutet. Varför inte se framåt istället för att bli en rappare som gör sämre och sämre skivor och sen bleknar bort. Då är det lika bra att ladda pickorna från fotknölarna, trycka in allt i farstun och bara köra. Det var lite det vi kände. Det här har varit en satsning. Jag måste utmana mig själv. Jag vill inte komma med ett sound som alla andra har.

– När jag kom ut med ”Räddaren i nöden” regerade Adam Tensta med sitt electro-sound. Det var fett, Adam gjorde det riktigt bra, men det var inte min grej. Därför valde jag då att komma ut med en skiva som var mer organisk och samplebaserad – det var inte så att jag uppfann hjulet, men jag gick rak mot hur det lät då. Det är lite samma sak nu. Det låter inte så mycket som det gör idag.

Men till skillnad från när du får ett beat skickat till dig, det måste ha tagit lite längre tid att göra en låt nu?

– De bygger ju låtar från början. Förut kom man in i studion, hörde ett fett beat och spelade in på det. Men i det här fallet har vi hållit på i nästan tre veckor i snitt bara för att bygga upp en låt. Med just ”Tills döden skiljer oss åt” gjorde vi i säkert sju olika musikaliska versioner. Det har varit en riktig process!

Men en låt kan inte tillskrivas herrarna Pontare, Al Fakir och Lidehäll. Det är ett spår från ett samarbete när den kommande skivan var på väg åt ett annat håll.

– Jag påbörjade nästan en skiva med Chords och Collén. Jag tycker att båda är helt genialiska personer: Chords är ett underbarn med allt vad melodi och text heter och Collén är ju grym på samplingar och beats. Jag tog in dem som producenter, satte ihop dem. Vi började göra massa demos som lät skitcoola. Men sen var det massa annat som kom mellan. Jag gjorde grejer, Chords hade sin platta. Men ett spår, ”Natt och dag” finns kvar efter det samarbetet.

Också textinnehållet var på väg åt ett annat håll än där det slutade.

– Skivan blev mycket mer personlig än vad jag trodde att den skulle vara. Jag har ju pluggat ett år socialpedagogiskt ungdomsarbete på Tollare folkhögskola och läst mycket om ungdomsfrågor – jag trodde att det skulle bli mer politiskt. Men så hände så mycket i mitt liv så jag var tvungen att deala med det. Det blev en nystart för mig och många saker i mitt liv.

– Jag känner mig ganska trygg i att vara personlig. Det klart att inte alla kan relatera till mig, det förstår jag. Men man kan inte skräddarsy en skiva till en viss publik. Jag gör musik för att det är mina terapilektioner, det är sånt som jag måste få ut. Sen om det attraherar folk eller inte… det går inte att konstruera saker – då blir det bara fel.

Du är väl en rappare som gräver där du står och utgår från stunden?

– Jag jobbade som diskare innan jag gjorde ”Mitt sjätte sinne. Städade på dagis. Visste inte vad jag skulle bli. Hade blivit fimpad av en tjej. Hade ångest. Skrev om det. Skulle jag göra en skiva om det idag skulle det vara helt patetiskt. Jag skulle framstå som en fjortisunge.

– I mitt fall handlar det om att våga skriva texter om där jag befinner mig nu: jag är snart 39, har tre barn, jag har stora existentiella frågor i huvudet, jag tänker mycket på samhället runt omkring oss. Och jag älskar att bryta norm inom hiphop. Jag är så trött på att det förväntas att du ska vara på ett visst sätt för att du är rappare: du ska komma från ett visst ställe, vara på ett visst sätt. Jag skiter så jävla hårt i det där.

På vilket sätt?

– Jag vet att jag lever ett liv där jag flaxar mellan massa olika världar. Jag rör mig inte bara inom hiphopkretsar, jag umgås med massa olika typer av folk. Och för mig är det ett sätt att visa att jag bryter normen.

Men på skivan finns kvar tankar om dagens samhälle – även om de inte har någon partipolitisk etikett?

– Vi lever i en värld där vi pratar mycket om ekonomi och pengar. Å ena sidan har vi barn som vi ska fostra med moraliska koder om att man ska dela med sig och vara sjyst kompis. Men så kommer man upp i vuxen ålder och då är det väldigt mycket armbågar, karriär och jag, jag, jag. Jag stör mig på det där – jag går mer och mer mot min uppväxt märker jag. Jag är ju uppväxt med förstamajtåg, föreningslokal i huset och mycket den röda andan. Jag säger inte att det var bättre förr, men jag har det där i mig.

– Jag tror inte så mycket på partipolitik, utan på sund moral, sunda värderingar. Jag kan inte presentera något expertuttalande om vad moderaternas eller socialdemokraternas partiprogram innehåller. Men däremot kan jag utgå ifrån vad jag tycker är rätt och fel. Det kan vara politik för mig. Men jag känner att jag har kommit in i… jag kan börja öppna käften nu för nu har jag livserfarenhet och har sett massor. Du hör ju: man har blivit äldre och ser saker på ett annat sätt.

Men var det bättre förr?

– För att du ska förstå mig måste jag nog säga så här: det pågår en inre konflikt inom mig. Ville man se reklam på min tid fick man gå på bio, jag älskade ”Anslagstavlan” för det var som reklam. Sen kom reklam-tv med TV3 och jag älskade det. Idag känner jag nästa: ”vad mycket skit det är hela tiden”. Man blir helt galen. Så jag har pendlat mellan de båda världarna. Men det handlar också hela tiden om att jag försöker anpassa mig efter det klimatet som jag är i. Man pratar om de starkaste överlevarna. De starkaste överlevarna, det är ju inte de som är smartast eller starkast. Det är dem som kan flyta in i miljön.

Intervju av Harald Broström
Video/foto: Ludde Lorentz