Kingsize fick en pratstund med rapparen nyligen på telefon från New York för att prata om 20-årsjubileumet av debutskivan.

Street’s disciple, my raps are trifle
I shoot slugs from my brain just like a rifle
Stampede the stage, I leave the microphone split
Play Mr. Tuffy while I’m on some Pretty Tone shit
Verbal assassin, my architect pleases
When I was 12, I went to hell for snuffin Jesus”

And you’re sitting at home doing this shit
I should be earning a medal for this
Stop fuckin’ around and be a man, there ain’t nothin’ out here for you

Oh yes, there is… This

Så inleds The Genesis, introt på Nas ikoniska och superklassiska album Illmatic. Ett par rader från Nas debutvers från Main Source Live At The BBQ tätt följt av ett replikskifte mellan bröderna Hector och Zoro taget från oldschool-filmen Wild Style. Tillsammans bygger dessa ljudsnuttar en bro som sammanför den gamla skolan med den nya och berättar för oss lyssnare att Nas är en MC som är sprungen ur Hiphopens rötter. När Illmatic släpptes i april 1994 var det en av de mest emotsedda Hiphopskivor som någonsin gjorts och hypen var enorm. Inte bara pratades det om Nas som den nya frälsaren av rap, en gudabenådad MC rakt nedstigen ur Rakim, Slick Rick, Big Daddy Kane och Kool G Raps led; han hade dessutom en samling producenter som just då tillhörde Hiphopens absoluta toppskikt, nämligen Q-Tip, Large Professor, Pete Rock, DJ Premier samt debutanten L.E.S.

Illmatic brukar ofta räknas som den sista stora ”klassikern” inom hiphop, mycket på grund av att det var det sista albumet som blev belönat med åtråvärda ”5 mics”-betyget när rapmagasinet The Source fortfarande var relevant, ett betygsystem det sedan skulle gå troll i (men det är en annan historia).

Trots denna makalösa hype brottades Nas svårt med försäljningssiffrorna och först nästan två år senare i januari 1996 skulle Illmatic sälja guld i USA. Det skulle dock dröja ända tills 2001 innan skivan nådde platinastatus.

Nas har dock inte gått och hängt läpp för det, han har istället haft en karriär som få andra rappare kan mäta sig med. Med över 20 miljoner sålda skivor världen över har han cementerat sig fast som en av de största rapparna någonsin. Nas verkar inte ha några planer på att trappa ner på sysselsättningarna som inte bara innefattar hans rapkarriär. Han har gjort en del film och TV-roller, lägger mycket tid på filantropiska ändamål för bl.a. UNICEF och ”The Horn Of Africa”. Häromåret släppte han sin senaste platta ”Life Is Good” som blev nästintill unisont hyllad av kritikerna och inledde dessutom ett samarbete med cognacmärket Hennessy som ambassadör för deras ”White Rabbit”-kampanj.

Nu inför 20-årsjubileet slår Nas och Sony på stora trumman och ger ut en remastrad version av Illmatic med extra bonusmaterial och Kingsize ville såklart veta mera. Över en raspig telefonlinje fick vi ett kort snack med en trött Nas, som han oftast är.

Många brukar hänvisa till Illmatic som den perfekta längden på ett album. Den klockar in precis under 40 minuter och är bara nio spår lång plus ett intro. Var den tänkt att innehålla flera spår från början?

– Idéer fanns till fler låtar men till följd av alla bootlegs som började cirkulera började skivbolaget trycka på och sa att vi var tvungna att avsluta arbetet med skivan, så därför blev det inte mer än nio låtar. Klart att jag kunde ha spelat in fler grejer men det var inget annat som kunde matcha de nio som redan var klara så jag var cool med bolagets beslut.

Omslaget till Illmatic har blivit efterapat ett otal gånger genom åren. Är det något som stört dig? Vi vet ju att det störde Raekwon och Ghostface.
– Jag känner mig bara hedrad, jag har ju gjort samma sak själv. På Stillmatic lånar jag från omslagen till både MC Shans Down By Law och The Great Adventures of Slick Rick.

Är det något som du säger på Illmatic som du idag känner att du inte kan stå för?


– Det finns ingenting jag ångrar, jag tror inte på ånger.

Finns det någon låt på skivan utöver singlarna som du önskar att du
gjort en extra video till?
– N.Y. State Of Mind och Represent. MC Serch hade en grym idé för en video till N.Y. State Of Mind vilket gick ut på att en person som blivit skjuten skulle ligga i en ambulans på väg till ett sjukhus. Medan ambulanspersonalen försökte återuppliva personen skulle jag sitta bredvid utan att någon tog notis om mig och köra mina verser.

Vad kan du berätta om samarbetet med Pete Rock?
– Jag gick igenom beats tillsammans med Pete Rock och när han spelade upp det beatet till The World Is Yours var det som att det ropade mitt namn och sången skrev sig själv efter det.

Varför gjorde du inga fler låtar med Pete?


– Det gjorde jag, men det var inga som blev helt färdiga.

Vad tycker du om Michael Eric Dysons bok ”Born To Use Mics” som handlar om dig?
– Jag började på den när den kom men blev tvungen att lägga ifrån mig den bara för att det kändes för nära just då. Jag har väntat på ett bra tillfälle att plocka upp den igen men vill gärna inte ha några distraktioner medan jag läser och just nu har jag alldeles för mycket på mitt bord.

Vad är dina tankar om boken så här långt då?
– Du vet, jag är inte Michael Eric Dyson så jag kan inte riktigt tala för boken men jag känner mig hedrad över att han gjorde den. När jag läste boken var det mycket att ta in och det blev rätt komplext med att läsa andra människors perspektiv om mig.

Berätta om hur det var att jobba med Q-Tip på One Love.
– Tip loopade upp samplingen som ett ”pause tape” och adderade inte mer än trummor. Vi rökte massor med gräs medan vi lyssande på beatet och det var nästan hypnotiserande.

Varför samarbetade du inte mer med Tip på senare plattor?
– Man, jag är glad att han tog sig tid för att för att göra One Love, han remixade även The World Is Yours som jag spelade in en video till.

Du spelade in två separata videos för båda versionerna av The World Is Yours, vilket var rätt ovanligt 1994. Hur kläcktes den idén?
– Den första versionen var lite för avancerad och sofistikerad för mig och jag gillade inte hur slutresultatet blev. Jag ville ha något som var mer ”street”, mer ”jag” och med en mer smutsig känsla så vi valde att spela in videon för remixen runtom på gatorna i New York.

Hur involverad har du varit i den kommande jubileumsutgåvan av Illmatic?


– Jag har inte varit med under hela processen utan bara när det har varit nödvändigt som det här med intervjuer, skivomslaget och paketeringen.

Jag och många med mig blev lite besvikna av att se att bara ”I’m A Villain” av dina gamla demolåtar är med som bonusmaterial, något jag förstått beror på rättigheter etc. Du har pratat om en ”Lost Tapes 2”-samling, finns möjligheten att flera spår från Illmatic-demon kan släppas i framtiden?
– Absolut. Det finns alltid material som ligger i lådorna.

Men är det något du själv skulle vilja?
– Jag har faktiskt inget bra svar på den frågan, jag måste lyssna på låtarna först.

”Life Is Like A Dice Game” är en sådan låt. Vad kan du berätta om den?
– Jag tror jag gjorde den precis efter Illmatic hade släppts. Jag var i studion och spelade in en massa grejer för att se vad som kunde ha potential. Hmm, det är en låt jag skulle kunna ha med på Lost Tapes 2 eller hur? Jag lovar att ha den i åtanke, jag uppskattar ditt tips.

Det här är inte den första återpressen av Illmatic, kan vi förvänta oss ännu en utgåva vid 25-årsjubileet 2019 med ytterligare bonusmaterial som instrumentalerna förslagsvis?
– Det här är den slutgiltiga utgåvan. Jag har annars massa nya grejer på gång i år som jag inte kan vänta på att få börja snacka om, men jag kan avslöja att mitt nya album kommer släppas i år.

Om vi återgår till Illmatic, hur var klimatet i New York vid tidpunkten för inspelningen?
– Man måste komma ihåg att New York var på väg tillbaka finansiellt, mycket hände på Wall Street. Vi hade ett borgmästarbyte och Rudy Giuliani påbörjade sin upprensning på gatorna, John Gotti hamnade i fängelse och det kändes som att friheten för många på gatan började krympa, även för mig och jag hade kommit fram till ett vägval där det var dags att göra några livsavgörande val, och det snabbt. Det var begynnelsen för 90-talet. Jag var fortfarande hög på 80-talet men den perioden var över för gott och där var jag och försökte anpassa och acklimatisera mig till den nya världen runtomkring mig. Jag var så exalterad över att få ett skivkontrakt och få ut mina tankar där och då.

Kan du ta oss med nerför Memory Lane?
– Jag var i D&D Studios tillsammans med DJ Premier. Jag hade två kupade glas fyllda med Hennessy och vi jobbade med att göra ett beat som stod ut och skiljde sig från N.Y. State Of Mind och Represent som Premier också hade producerat på skivan. Vi hade en riktigt bra kemi när vi samarbetade så jag testade olika ämnen och idéer som jag hade och Premier meckade till beatet precis som jag ville ha det.

Den obligatoriska sista frågan, kommer det bli ett album tillsammans med Premier?
– Jag kan säga ja nu men jag vet inte om jag vill göra det. Om det är menat så kommer det att hända. Vi kan prata om att detta ska ske hur mycket som helst men inget kommer att hända om vi bara fortsätter att snacka. Så förhoppningsvis. Jag skulle älska att göra det. Folk tittar på vad som sägs och tänker ”just do it” men ”MAN” vad jag önskar att det vore så enkelt.

Intervju av Niklas Grees