Aktuell med nya EP:n "3: Nibla"

Robin Nyström, numera känd som Mwuana, har precis som många andra gått den långa vägen. Först på engelska och genom olika konstellationer med bland annat Dida och senare med sin bror och sångaren Blen. Nu har bitarna börjat falla på plats och en egen, ensam, men frodig stig har utstakat sig. I en snårig 2010-tals djungel av mediebrus, hajp och kortlivade lågor har han med sin EP-trilogi befäst sin plats som en av de mest intressanta i gemet – i princip helt utan promotion och med passionen och musiken som enda verktyg.

– Det är verkligen ett bevis på att det är musiken det handlar om. Att vi har tagit det tillbaka till det och inte ”han är fett duktig på att sköta sociala medier”. Det är många som blowar bara på det. Jag har inte ens en Facebook-sida. Jag har min Instagram och resten har skött sig själv. Nu när det växer är det klart att vi vill ligga i fas och ta in mer muskler vad gäller promotion, men just att folk inte fick det upptryckt i deras ansikten på alla möjliga fucking sätt… Det kändes helt rätt.

Det som kanske slår mig mest är din balans mellan eskapism och autenticitet. Att ”ha sex medan pengar regnar från taket” samtidigt som du behandlar de mest grundläggande känslorna en människa kan ha, i samma mening. Vad tror du själv är anledningen till att folk har tagit till sig din musik?

– Exakt. Och det är precis det jag brottas med själv. Just att jag anser mig själv vara någon slags pionjär, samtidigt som jag har koll på vad som är en trend och inte. Trendmedvetenhet är inget att skämmas över. Men jag tror också det handlar om att jag har överträffat mångas förväntningar. När folk lyssnar på mig för första gången är det bara ett rött eller svart omslag, det kan innehålla vad som helst. Det är det musik handlar om. Känslan av att bli överväldigad.

– Speciellt den andra EP:n tror jag verkligen har träffat folks vardag, det är inga låtar som bara lever på hajp. Det känns som att folk har vårdat det faktumet och det är det som får mig att känna mig överväldigad själv. Att det verkligen träffade folk i hjärtat, för det är där jag har gjort det ifrån. Vissa låtar har utgått från en modell i mitt huvud men det mesta är på känsla och det är just den blandningen som jag fick till så bra här. Folk vill och behöver bli ledda i musik och ibland behöver man få vara fri. Det är därför det kan vara bra att inte bräka på med för många ord, för det stryper musiken.

Är du orolig för att folk inte alltid uppfattar din substans och tar din musik som ”rap utan innehåll”, som du nämner i ”Du vet att jag säljer”? Jag tänker på rader som ”allting har sitt pris och tro mig dom har fått betalt / kostade mig ångest, dricksade hälsan, bara blodet kvar” (från ”Jag lär mig aldrig”, reds anm). Rader som göms i en låt som kan uppfattas som ignorant.

– Det är exakt vad det är. Du vet, jag är fortfarande ingen rich jävla rapstar, även fast jag precis fick en mobil vilket känns helt fucking flossin’! Men det billigaste sättet du kan ta dig ur eller in i saker, det är med pengar. Det kostar inte dig ett shit, egentligen. Jag har betalat så mycket med min hälsa i det här och då menar jag både fysiskt och psykiskt. Man har svikit vänner och familj för att man har varit så beslutsam med vad man måste göra. De som sitter och gör det här som en hobby på helgerna och väntar på att någon ska knacka på deras dörr… Det kommer inte hända!

– Det finns många trångsynta människor på den här jorden och speciellt i det här landet. Nu är det många haters som har blivit fans, men innan tyckte dom att man var en jävla lallare som höll på med musik och hoppades kunna leva på det. Dom tycker man lever i en dröm. Och det är väl det man gör, det är en blandning av att man är för intelligent och rädd för att leva i den här världen på det sätt som är normen. Jag brottas med det där och musiken är ett bra forum att avreagera sig i. Att visa att det finns en baksida. Det kom ju lite med den här Drake-vågen för några år sedan. Han var så duktig på att romantisera och måla upp en fyllig och lyxig värld, samtidigt som han kunde ta dig genom en jävla bakdörr och förklara baksidan med allt. Man kände empati för honom trots att man tänkte att det var millionare problems, hänger du med? Jag försöker alltid hitta ett personligt perspektiv på hur jag förklarar saker och ting. Därför har jag heller inga gränser och kan prata om vad jag vill, vare sig det är perspektivet från en langare eller pundaren.

Det märks snabbt och tydligt att Mwuana är en person med hjärtat utanpå kroppen. En faktor som avspeglar sig i allt han gör, inte bara musiken. Jag springer på honom och managern Daniel på väg mot studion belägen på Katarinavägen vid Slussen. Mwuana behöver en ny iPhone innan han åker upp till Sundsvall dagen därpå. Vi slår följe till en butik i Götgatsbacken. Jag frågar vad som hände med hans gamla telefon.

– Du vet, jag har haft en fett turbulent vecka. Jag var i Sundsvall och hade skitbra mode, men sen hade jag ett stort bråk med min tjej… Det blev bara för mycket, jag kastade den i väggen.

Under de dryga två timmarna jag spenderar med Mwuana återkommer han ofta till sin flickvän Marian, som han tillbringat de senaste åtta åren med. Han beskriver henne som det enda konstanta i hans liv, balansen till ett känslostyrt och impulsivt sinne. Den impulsiva, eller snarare instinktiva, delen av honom är också en stor del av hans musik.

– Det var det jag var så nöjd med på andra EP:n, för den har verkligen gjorts instinktivt. Där har jag i princip gått in i båset och utgått från en rad och sen improviserat, vare sig det har varit ett stycke på fyra bars eller rad efter rad. Ibland utgår jag bara från stödord för att jag ska kunna improvisera flowet. ”Natural born killers” är verkligen skapad så. Många av de här utdragningarna har kommit på känsla och jag ÄLSKAR när det blir så. Det svåra med det är att man får skriva till 70 procent för att kunna lämna resten åt slumpen. Men det är det som är fett.

– Samtidigt är min skapandeprocess inte konsekvent. Jag är fett ihärdig och kan sitta i 12 timmar med en loop. Folk frågar ”mår du bra, eller?”, det är på den nivån. Sen är jag väldigt självdestruktiv, jag sitter och kickar konstant. Men jag behöver det för att ha någonting att kräla mig ur ifrån hela tiden, det är det som gör att jag kan skriva.

mwuana-S

Hur mycket har du jobbat med att kontrollera din röst? Det känns som att det är ett viktigt redskap i din musik som är svårare att behärska än man tror.

– Exakt, det är det de handlar om. Behärska är fel ord, men det är det de handlar om. Att flowa och vara ett med det kräver också en viss acceptans. Jag har min röst och kommer aldrig kunna låta som fucking Prince eller James Brown eller Bobby Caldwell.

Bara en sådan grej som tonläge, det är inte lätt.

– Precis och många tror att det bara är att spotta raps! Det finns alltid ett tonläge som du måste hitta. Men det känner jag att jag alltid har haft lätt för att hitta, jag brukar bara blunda och skrika ut orden tills jag känner det. Det är då det blir kul, när man kan leka med olika tonlägen.

Hur och när hittade du din röst?

– Alltså, den första låten som jag själv tyckte var banbrytande var ”Lever livet” (osläppt låt med Finess, reds anm). När jag gjorde den så kände jag verkligen att det var något nytt. Den sticker ut från allt. Och då slog det mig att jag hade hållit tillbaka för mycket. Många av de låtar jag gör har ett väldigt högt tonläge med mycket kraft, så jag har försökt lära mig tekniker för att ta stöd från magen eftersom det är precis som att sjunga. Men jag tror alla har den bredden, det handlar bara om att våga och inte skämmas, för det blir fel ibland.

Apropå att våga så känns det som att det har krävts en hel del mod på vägen hit? Det är inte självklart att en låt som ”Natural born killers” ska flyga på svenska.

– Så är det absolut. Den är verkligen skriven i ett svep från första raden. Och refrängerna har ingen tydlig struktur utan allt flätar ihop sig. Det är det jag gillar med den strukturen. Och visst, det kommer ju från det här new school-soundet i USA, men det är väldigt svårt för mig att göra på svenska. Det klingar inte på samma sätt. Ett läte är ett läte. Om jag skär mig själv så kommer mitt första läte inte vara ett ord, utan snarare ett läte som uttrycker smärta. Sen börjar medvetandet kicka in och man börjar sätta ord på det: ”Fan, vad ont!”. Det är exakt samma sak som att uttrycka en känsla i musik och därför kan ord ibland vara så jävla wack, förstår du? Delivery är A och O.

– Ta bara introt i Lejonkungen! Inte fan fattade man vad han sa när man var barn, det var bara läten, men ändå kände man ”ouf, shit is poppin off!”. Det är exakt det jag vill få fram, fast med substans. Det är det som är svårt. Där hittar jag mycket inspiration i reggae. Det kan vara fett primitivt, men samtidigt så trovärdigt och äkta. Skulle man göra samma sak på svenska skulle det förmodligen låta wack. Det var det jag ville med det här, att hitta min egen lane. Hur uttrycker jag mig på det ärligaste sättet jag kan? Det är det här. Och det är varken att sjunga eller att stå och rappa monotont. Det är det här svängiga, råa, även om det är autotune på mycket.

Det känns verkligen som att du har lyckats med det. Det känns eget.

– Tack som fan, Malkolm. Det värmer verkligen. Det handlar mycket om ära för mig. Man vill ta ära för det man gör när man skapar något och ingenting kommer från ingenting. Jag lyssnar extremt mycket på musik och även om det är samma gamla musik så är det alltid lika utvecklande. Vi lever i en tid där rötterna till det man lyssnar på idag har glömts bort av den yngre generationen. Det är ingen som går och blir jazzmusiker idag om man tror att man ska bli kändis och tjäna 100 miljoner dollar om året, det är bara folk som verkligen brinner för sitt instrument. Den essensen är så jävla viktig att komma ihåg. Jag kommer mycket från jazz och soul, och lyssnar inte särskilt mycket på hiphop. För mig är det en social musikstil idag.

Intressant. Jag tänkte fråga hur mycket du lyssnar på artister som Future t.ex.?

– De enda gångerna jag lyssnar på Future är med Karim. Det är klart att jag lyssnar på hiphop också, men inte i den mängden. Jag lyssnar mycket på Bobby Caldwell, en gammal musiker som har samplats mycket inom hiphop, i classics som ”Do it for love” med Tupac och ”Sky’s the limit” med Biggie. Inte för att han är en klassisk sample source utan för att hans låtar är fucking bangin’.

– Är det lugnt om vi går ut och kickar lite?

Vi tar en paus och vandrar upp mot Katarinaberget, där vi slår oss ner på en bänk. Mwuana tänder en joint och blänger irriterat på en äldre kvinna som går förbi och rynkar på näsan.

– Det där är så typiskt svenskt. Vad fan, säg något istället för att glo…

Han tar några bloss och börjar prata om svensk mentalitet, för att sedan övergå till en jämförelse med densamma i Finland, där hans pappa är född. Han pratar om sin farmor, om folks avsaknad av tro och återkommer till ämnet monogami i allmänhet och relationen till sin flickvän i synnerhet.

– Jag hade kunnat droppa allt det här och börja jobba på fritids om det hade varit för Marian. Hon är mitt allt och den enda som förstår mig.

Oavsett vad Mwuana pratar om så gör han det med passion, vilket ofta resulterar i långa monologer. Men det blir aldrig tråkigt. Det är som att han behöver få ut alla tankar för att frigöra utrymme i sitt huvuds trängsel. Närheten till känslorna är både på gott och ont.

– För mig handlar det mycket om att vårda känslor. Det är därför jag gör musik. Det blir för mycket tryck… Även om det låter så jävla klyschigt tror jag verkligen att det är många musiker som hade spårat åt helvete om de inte hade haft musiken. Det är så sköra själar.

Känner du så själv?

– Ja, verkligen. Jag är världens nerve wreck. Jag tvivlar fett mycket på mig själv, samtidigt som jag sätter mig själv på en piedestal för det jag gör. ”Ingen gör det jag gör”, typ. Och jag är ett med det. Det är ingenting jag är mallig över, utan jag är bara tacksam att jag har hittat min grej. Jag har lagt ner fett mycket tid på det här i fett många år utan att få något i utbyte, men nu har jag kommit några checkpoints in och det är jag glad för. För det finns inga garantier som artist. Nu har jag byggt en liten grund i alla fall. Den vetskapen boostar skapandet ännu mer och jag kan känna ”det här är det jag gör!”. Det här är inte längre någon vag dröm om att folk ska höra mitt shit. Det finns fan folk som tror på mig nu och som vill hjälpa mig att pusha det. Jag vill bara dela med mig av det gör jag till världen.

Intervju av Malkolm Landréus