pj-intervju-eb-beats-S
Intervju – Kingsize träffar albumaktuella P.J. i Malmö


Skribenten Mia Andersson mötte Lunda-rapparen i Fantabolous studio för att tala om albumet “Makin Moves”.

 

 

Det är alltid svårt att veta vad man ska förvänta sig av en människa. När jag sitter där på parkbänken och väntar på P.J. spelas textraderna ur hans titelspår plötsligt upp i huvudet på mig. De lyriska versmåtten sominsiktsfullt blickar inåt målar upp en bild av killen bakom dem som inte riktigt stämmer överens med den unga man som nu närmar sig mig.

 

 

Bakom initialerna står Pauli Jokela. En kille som gått från att som 15-åring spela in musik via sin webkamera till att bli spelad på P3 Hiphop och som nu, som 20-åring, står för en av höstens mest intressanta projekt med debutskivan ”Makin’ Moves”. Idag tar hans engelskspråkiga rim och hans kämpaglöd avsats mot en väldigt ljus framtid. Men det har tagit tid och om man ska tro textinnehållet på skivan så har resan dit varit kantad av tvivel och stress. Jag träffade P.J. i Fantabolous studio i Malmö och gick på djupet med vad skivan fötts ur.

 

 

– När jag började göra musik på allvar ville jag ha ett mål. Jag visste att jag ville göra ett album och funderade på vad det skulle heta för att få igång den bästa drivkraften. Så när jag var 16 år kom jag på Makin’ Moves – skivan ska heta Makin’Moves, tänkte jag. Och trots att jag inte höll på att göra några moves just då ville jag få ett mål till att göra musik och det blev det också.

 

 

Hur känns det då nu när albumet släppts och uttrycket du myntade som 16-åring blivit ett etablerat uttryck och mångas favoritspår på skivan?

 

– Det är väldigt kul. Det har tagit väldigt långt tid men jag ville verkligen få det rätt, allt skulle sitta rätt inför mitt debutsläpp. Mixningen skulle sitta som den skulle, det skulle vara rätt ljudbild, jag samlade på mig rätt låtar för att skapa en röd tråd så att lyssnaren skulle lära känna mig musikaliskt och personligt från spår 1 till 11.

 

 

Hur beskriver du själv den röda tråden på Makin Moves?

 

– Jag har tänkt igenom upplägget av låtarna noggrant så att de ljudmässigt kopplas ihop, att de har en naturlig övergång. Skivan berättar om de fyra åren
som den tagit, från sena tonåren till ung vuxen ålder och jag är rätt filmisk när jag skriver överlag. För rent musikaliskt och textmässigt fungerar den första låten, titelspåret, perfekt som en introduktion till hur jag kände när jag skapade albumet, hur jag tvekade på mig själv. Detta övergår sedan i övertygelsen om vad jag verkligen vill göra, att jag inte är färdig och att jag ska fortsätta, att jag måste fortsätta – till slutlåten ”Lights Out” där sista versen är ett avskedsbrev till albumet och starten på något nytt.

 

 

Efter att du lyssnat på P.J.’s musik fängslas du inte endast av hans unika sätt att leka med flowet i rimstrukturen och hur han skiftar från röstläge till sång utan kanske mest av hans insiktsfulla textskrivande. Skivan är en resa ackompanjerad av noga planerade beats där man får följa tvivel, livsbejakande och framtidsvisioner.

 

 

Det är många som imponeras av att du bara är 20 år och redan skriver så insiktsfulla texter. Var tror du kommer det ifrån?

 

– Mycket kommer från min uppfostran, från mina föräldrar som håller mig klok. Sedan tror jag att man lär sig mycket av sig själv också. Att vända sig inåt, att debattera med sig själv om hur man känner inför saker och ting. Ända sedan jag var liten har jag varit dålig på att ställa frågor och be om hjälp, jag ville alltid lösa allting själv, så därför har jag alltid vänt mig mycket inåt vilket i sin tur lett till ett väldigt självreflekterande album där man lär känna mig.

 

 

Vi pratar om livserfarenheter och P.J. berör att han vid tjugo års ålder ännu inte hunnit skaffa sig så många. På sin skiva varvar han såväl verkliga som fiktiva vardagsberättelser men det som fått ta mest plats är det som konsumerar mest av hans tid, musiken. Metarap säger vissa, hunger säger P.J.

 

 

– Förhoppningsvis kopplar lyssnarna inte ihop min hunger med att jag skulle vara hungrig på att få en framgångsrik musikkarriär. Utan de hör hungern som
sådan och kan koppla den till sin egen hunger och sitt liv. Om man helt enkelt tar det lite längre kan man nog koppla alla låtarna till sitt egna liv och relatera.

 

 

Vad vill du säga till dem som lyssnar på dig då?

 

– När man lyssnar på min musik vill jag kunna överföra känslor till min lyssnare. Jag har alltid varit fascinerad utav Tupacs djupare sida och alltid velat berätta sådana berättelser som han gjorde. Något man förhoppningsvis känner i låtar som till exempel ”You”. Med andra ord kommer ens favoritlåt av mig aldrig att vara en club-banger utan jag vill beröra och leverera en låt med substans.

 

 

Och du tar ju upp en hel del djupa ämnen och låtar med substans på skivan. Vad kommer de ifrån och vad triggar dig till att skriva?

 

– Jag har skrivit mycket om stress och tid. Det var mycket väntan, en stressig väntan, och det jag skrev jag mycket om, vilket man till exempel hör i ”Slowly Drifting”. När jag skrev den var jag arbetslös och folk frågade; ”Hur går det med musiken?” Och det är en väldigt trevlig fråga men det är också en väldigt jobbig fråga när man inte har så mycket på g. Om de frågar mig nu kan jag rabbla upp det ena och det andra och det är roligt men just då höll jag på att jobba med det mindre roliga, det mindre kreativa och det gjorde jag länge – för att få debutskivan rätt. Så just då blev jag triggad av att göra väntan till något kreativt. Att vända det till ett verk som man blev nöjd med. Just det där med att vända något negativt till något positivt triggar mig överlag.

 

 

På tal om stress, en del andra rappare har tagit upp stressen som är sammankopplad med vad man förväntas göra med sitt liv. Känner du att det påverkar dig?

 

– Jag lägger ner mycket tid på musiken så jag har inte direkt tid att till exempel plugga och därav blir det en liten gamble. Jag väljer att inte utbilda mig just nu för att chansa på detta – och visst jag är fortfarande ung men det blir ändå en underliggande stressfaktor. Men att sedan utbilda sig bara för att utbilda sig är inte min grej och inte heller det jag blivit uppfostrad till att göra. Jag har fått lära mig att man ska följa det man vill göra, vilket i mitt fall är musik, inget snack. Den smarte mannen är den som gör det han vill göra och sanningen är att jag antagligen lärt mig mer av att göra det här albumet än vad en lång utbildning skulle kunnat göra för mig.

 

 

 

 

Efter att han själv inlett sitt projekt ”Wonderful Wednesdays” där han som en pepp inför sin fulländare släppte en låt varje onsdag i tio veckor sammanslöt
han sig snart med producenterna EB och John Alexis. Hans två vapendragare som han själv säger att han har mycket att tacka för. För de tog honom från
webkameran och gav istället P.J. det sound han letat efter och en kvalité i ljudbilden. På skivan varvar de melankoli och tunga basgångar med lättare
slingor, trummor och blåsverk samt en del samplingar. Ett ljudkollage som pendlar mellan minnen från 90-talets gyllene era och Kanye West’s äldre album.

 

 

– Grejen med ’Makin Moves’ är att det är ett album som jag gjort under tre års tid och ur det har det fötts många väldigt olika sounds. På till exempel ”Ain’t so hard” valde vi att arbeta med olika synthar och afrikanska livetrummor för att få fram en så organisk känsla som möjligt. Sedan finns det andra låtar på skivan, som jag skrivit när jag var 16 år och då var beatsen lite mer enkla och innehöll fler samplingar.

 

 

Vad känner du för skillnad på de låtar du gjorde när du var 16 år och dem du gjort nu?

 

– Det är skillnad rent tekniskt i hur jag rappar. Sedan har skrivtekniken och språket utvecklats men trots att jag gjorde dem för fyra år sedan kan jag
fortfarande stå för dem idag. Jag hittar fortfarande 16-åringen i mig och jag skäms inte för det heller.

 

 

Nämn en låt du skrev när du var 16 år.

 

– ”Miss Hip-hop”. Jag skrev ut den som ett brev till hiphop, som om hiphop vore en tjej. Och sen lekte jag med titeln med Miss som i att sakna. Och jag tycker än idag att det är en välskriven låt, det är dessutom många som säger att det är deras favoritlåt på albumet så det tycker jag är kul. Att något jag skrev som 16- åring idag betyder något för någon annan känns liksom bra.

 

 

Du kör alla dina verser på engelska. Hur blev det så?

 

– Eftersom jag lyssnade på mycket amerikansk hiphop när jag började skriva så var det också mest naturligt för mig att skriva på engelska. Men sedan dess
har jag lyssnat på mer svensk hiphop och även om jag har svårt att se att jag själv skulle ge ut ett helt släpp på svenska så har jag bland annat skrivit en vers på svenska på F.S och Matildas projekt och då märkte jag hur det hjälpte min skrivteknik. Eftersom jag då inte hade den engelska språkbarriären kunde jag vara mycket mer lekfull i tänkandet och vad nästa rad skulle handla om. Detta var något som jag sedan överförde i min engelska skrivteknik och det liksom bara rann av mig efter det, jag skrev låtar som ”Makin’ Moves” och ”Murder Murder” på en dag, en vecka senare.

 

 

Du har gjort ett medvetet val att inte ha några features på skivan. Berätta lite mer om det.

 

– Det kändes inte mer än rätt. Jag har lagt ner så mycket tid på albumet och kände att jag behövde ta hand om varje låt själv när jag skulle presentera mig själv för världen – Det här är jag musikaliskt, det här mitt sound, det här är P.J. Och jag tycker att det håller, man blir inte uttråkad för det och så kommer det säkert att vara features på nästa platta, för det blir mer naturligt, nästa steg.

 

 

Om det är något man verkligen tar med sig från skivan så är det att du tydligt deklarerar att du inte är färdig, att detta bara är början. Hur ser framtiden ut?

 

– Framtiden ser ljus ut i mina ögon. Jag har precis börjat, precis kommit in branschen, så vi får se vad mer den har att erbjuda men hitintills har jag bemöts av mycket kärlek så det känns kul!

 

 

Skribent: Mia Andersson

 

Fotograf: Dennis Bärlund

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL