Intervju – Finess

Intervju – Finess

Hässelby-rapparen Jaouli ”Finess” Jakofely har sedan många år bubblat under ytan på den svenska hiphopscenen. En scen som fortfarande ligger framför hans fötter, med mer självförtroende och hunger än någonsin. Men att det blev just rap var ingen självklarhet, trots att han omringats av några av genrens största sedan tidig ålder.

– Mitt liv inom hiphopen började redan vid 11-12 års ålder när min brorsa och två vänner startade 165 Management som senare signade Ken Ring. Det nämns mycket i Kens bok om det. Han brukade ofta vara barnvakt åt mig och jag fick ju alltid hänga med och träffa alla de här personerna, så allting var väldigt nära hela tiden. Det var så jag hittade hiphopen. Jag har alltid älskat musik, men att det blev hiphop var en slump. Jag ville göra något helt annat, haha.

Trots turnéer med både Ken Ring och Pato Pooh i bagaget och samarbeten med de flesta stora namnen i branschen har han ännu inte släppt något projekt under eget namn. Ett faktum som både har varit ett medvetet val och ett resultat av yttre omständigheter. Men enligt Finess själv har det endast inneburit att han haft tid att utvecklas i sin egen takt.

– Om jag hade släppt grejer tidigare så hade det inte hållit samma kvalitet som det gör nu. Även om det här kanske inte är det bästa jag har gjort så låter det jävligt fett. Jag är skitstolt över varje spår. Men man är aldrig 100 % nöjd.

Du har varit med i gamet i drygt 10 år, men det känns som att det har varit en lång och krokig väg fram tills i dag?

– Absolut, det har varit mycket upp och ner och i flera olika konstellationer. Mycket har handlat om att hitta rätt folk att jobba med. För runt ett år sedan hittade jag rätt och sen dess har det rullat på.

När kände du att det började hända grejer och att det faktiskt gick framåt?

– Man skulle kunna spola tillbaka till 2007-2008, när Pato Poo kom med ”Ahbow” (där Finess medverkade på ena remixen, under sitt förnamn Jaouli, reds anm). Efter det turnerade jag med honom och gjorde lite smågrejer både före och efter med Stor, Medina och Houman bl.a. Men det var aldrig något planerat släpp som var på gång för jag var inte riktigt nöjd med det jag gjorde.

Vilka är de främsta motgångarna du stött på under den här tiden som gjort att resan varit lite bökig?

– Musikgamet är en smutsig bransch alltså, det kan jag säga direkt. Alla är så hungriga att dom glömmer bort vilka dom är. Förutom att jag har jobbat med många har jag också hjälpt många upp. Men ibland blir man trampad på när man är för snäll… Men framför allt har det varit att hitta rätt folk som man klickar med. Du vet, att slippa få vissa beats här och där, jaga studiotid i 2-3 månader… Det har varit mycket sånt och man tröttnar på det och gör annat i stället. Jag vet många duktiga personer som gett upp för att de aldrig hittar den där sitsen man behöver för att kunna göra och släppa musik. Men jag känner att jag har hittat det nu och sen jag träffade Chris (Haxa, reds anm) har det bara rullat på med låt efter låt.

Hur skulle du beskriva din relation till Ken Ring?

– Han är som en storebror för mig. Det är en väldigt bra vän och han har alltid tagit hand om mig på olika sätt när det har varit tufft. Min mamma ser honom som en son så han är som en familjemedlem.

Men kan man säga att han tog dig under sina vingar privat mer än musikaliskt?

– Ja absolut, han hade kunnat göra det på ett helt annat sätt. Men jag tror samtidigt att jag hade formats till en annan typ av rappare om han hade gjort det så tidigt. Det är lätt hänt att det blir så. Ett tag ville jag göra allt, men jag behövde hitta mig själv musikmässigt. Jag är glad att det inte hände och jag ville inte det heller. Jag sa nej till hans senaste turné till exempel. Det är dags för mig att skapa ett eget kapitel och stå på mina egna ben. Jag känner mig tillräckligt trygg för att göra det nu och se på Ken mer som en kollega och konkurrent. Alla i gamet vet redan vad vi har för relation. Nu går jag in för att bli bäst, vare sig du är Ken eller Stor eller vem som helst.

Du valde att forma dig själv med andra ord?

– Exakt. Annars skulle jag fått den här Ken-stämpeln och bilden av att han tog upp mig. Många vet ju att jag känner honom, men inte att han inte har gjort så mycket för mig inom musiken. Det har jag varit väldigt envis med, vilket har lett till en del dispyter. Hade jag varit 17-18? Visst. Men jag är tillräckligt trygg nu. När jag kom upp ville jag ha respekt av alla rappare och visa vem jag var och när jag nådde dit så kände jag att jag kunde klara av det själv. Du kan fråga varje rappare och de vet om mitt namn och jag har deras respekt, samtidigt som jag respekterar dom. Den första rapsingeln jag köpte var med Paragon och nu kan vi ringa varandra liksom. Det känns skönt att ha den kontakten med folk, både äldre och yngre som Adam Tensta och Adam Kanyama.

Ja, du har ju ett väldigt brett kontaktnät med kopplingar till både RMH och OIAM-grabbarna bl.a.?

– Exakt. Det har alltid funnits en respekt sen way back. Likadant med Stor. Vi lärde känna varandra under en freestyle-session och klickade direkt. Så den respekten har alltid funnit liksom.

Apropå Paragon så spelade du in med honom och många andra stora namn till ditt mixtejp ”Välkomna mig” som skulle släppas 2012, men som aldrig kom ut. Vad hände?

– Jag var signad på ett annat bolag då, NBS (Records, reds anm). Vi spelade in ganska många låtar och kom en bra bit på vägen. Sen lärde jag känna Keya och fixade in honom där. Vi tog allt vi kunde och spelade in på massa instrumentaler och gjorde låt efter låt. Men när det kom till business-delen så gick det åt helvete. Det var mycket saker som lovades och all kärlek till NBS för tiden de la ner, men det krockade bara helt enkelt. Sen blev det massa tjafs när vi ville gå skilda vägar och jag fick inte röra låtarna. Efter det var jag i kontakt med Ken som hade en studio ute i Spånga dit jag tog med Keya. Men även om Ken är min bror så kändes det inte rätt. Alla älskar Ken för det han gör och folk gillar Keya och Gee Dixon för det de gör, men jag kände att jag hade något annorlunda. Det är det jag vill lyfta fram. Jag vill inte hamna i ett fack där jag håller mig till en viss typ av musik. Jag känner att jag är så mycket bredare än så. Så jag backade.

– Jag hade haft kontakt med Matte (Caliste, reds anm) sedan tidigare och efter Stadsbild 2 kände jag att han ville jobba mer med mig. I slutet av 2013 började vi spela in lite grejer och från januari hängde jag här i MFG Studios hela tiden i princip. På så sätt fick jag också kontakt med Micke (Mikael Klavius, reds anm) som numera är min manager. I samma veva började jag jobba med Chris och den första låten vi gjorde var ”Där jag kommer ifrån”. Det kändes som något nytt samtidigt som den här 90-tals känslan fanns kvar. Sen har det bara rullat på.

Hann du känna en uppgivenhet efter att mixtejpet aldrig släpptes? Det var ändå många stora namn med där och var på väg att bli ditt första riktiga släpp?

– Det var tungt eftersom jag precis hade fått upp glöden igen. Men efter att vi kom loss från NBS så var jag ändå rätt cool, jag kände att det skulle lösa sig. Och det gjorde det. Sen dess har jag kommit en väldigt lång bit på bara ett år.

Hur stor del i skapandeprocessen har Matte Caliste?

– Egentligen ingenting. Det var mer i början men vid det här laget så har jag så mycket erfarenhet att jag klarar mig själv. Visst bollar vi idéer men han litar på mig så pass mycket. Nu vill jag bara skapa något nytt och utveckla det. Jag är i de här Kanye West-tänket där jag tänker stort hela tiden. Jag vill göra något annorlunda. När EP:n släpps vill jag att folk ska höra att det är Chris Haxas och MFG:s sound, det låter inte som Redline eller Soblue… Jag vill stå ut från mängden. Så länge jag känner att jag kan gå in bar för bar om jag måste det, så är det lugnt. Jag har inget mer att bevisa.

Vad känner du att du har utvecklat mest under de här åren det har varit lite tyst kring dig? En grej som jag tänkte på när jag lyssnade på EP:n är att ditt flow är mycket tajtare?

– Absolut. Jag har fått mycket coachning från folk här på MFG. Alex (Holmberg, reds anm) som är studiotekniker har hjälpt mig jävligt mycket med flow, attityd och uttrycket. Det är de tre grejer som jag har förbättrat enormt enligt mig. Allt låter mer trovärdigt nu än vad det gjorde innan. Jag har lärt mig att switcha flow och leka med olika röstlägen… Jag har roligt med det helt enkelt och känner mig väldigt trygg i det.

Vilka influenser har du haft på den här EP:n? ”Dom kallar mig” är ju väldigt mycket new school och påminner om Young Thug och Future.

– Faktiskt! Det har du helt rätt i. Influenserna har varit en blandning mellan artister som Young Thug samt ”Illmatic” och ”Reasonable Doubt”, som är de två fetaste plattorna i historien. Det tycker jag man kan höra på t.ex. ”Där jag kommer ifrån”, där man får känslan från de skivorna. Sen har jag satt ihop det med ett mer nutida uttryck. Det är som jag säger på ”Hela livet ut”: ”New school med lite touch av boombap”. Det känns eget. Och Young Thug har blivit en av mina favoriter även om jag inte fattade grejen först. Men nu gör jag det och jag älskar det. Att bara skita i regler. Titta på Lorentz, han vågade göra den grejen och det blev den fetaste skivan i år. Det handlar om att ha bollarna att våga stå ut från mängden. Jag känner att ingen har gjort det inom rap än så länge. Adam (Tensta, reds anm) gjorde det soundmässigt, men när det kommer till leverans och uttryck känner jag att det finns ett hål jag kan fylla. Det är det annorlunda grejerna som uppskattas. Titta på Timbuk, Adam Tensta, Lazee, Maskinen… Alla hatade Kartellen i början och titta på dom nu. Det handlar bara om att tro på sig själv.

Att jobba med producenter som t.ex. Chris Haxa, som inte alls kommer från hiphopen i grunden, bidrar ju väldigt mycket till det du vill åstadkomma kan jag tänka?

– Precis. Hade jag jobbat med en producent som suttit och lyssnat på hela Abidaz skiva eller alla Redline-skivor hade det garanterat påverkat mitt sound. Producenterna jag har jobbat med utgår ifrån sig själva, vilket också får mig att tänka i andra banor när jag skriver.

Vilket också märks i att du har börjat glida ifrån ”förortsrapen” mer jämfört med tidigare? Många gillar inte att man använder det uttrycket, men du förstår vad jag menar?

– Jag hatar när rappare blir defensiva när man pratar om förortsrap och vill få det till att det inte är det. Du hör vad som är förortsrap. Skulle det komma ett gäng från Lidingö och rappa om orten skulle man kalla det Lidingö-rap. Du hör det på attityden och vad man pratar om. Det är som jag brukar säga om Abidaz – han hade battlerap-attityden, med punchlines, han hade förortstexterna, med skrytrapen, och han hade ett nytt flow. Han satte ihop 5-6 rappare i ett, vilket gjorde honom jävligt intressant. Men jag känner att jag har hittat ett sätt att fånga alla. Min grej kommer funka överallt. Jag har fått just den reaktionen jag ville ha, att folk diggar det för att det är annorlunda.

Jag antar att nästa steg blir att äntligen släppa en skiva?

– Ja, precis. Det KANSKE blir så att det kommer en till EP ganska snart i och med att jag spelar in så mycket. Jag känner mig så pass trygg att jag bara kan fortsätta släppa saker nu.

Och tanken är att fortsätta bygga vidare på det här nya soundet?

– Jag vill fortsätta utveckla det och det här är första steget mot något bredare. Jag vill göra något som är för evigt. Att folk ska känna som när Ayo la av. Han släppte en skiva och folk nämner fortfarande honom i texter och samplar hans musik. Han var från förorten men gjorde det också på ett helt annat sätt. Det är den legendstatusen jag vill ha.

Några gäster du kan avslöja redan nu?

– Jag kommer göra grejer med Adam Tensta, Ken, Leslie Tay… Och det kommer komma en jävligt fet låt med en kille som heter Mahan (Mxhxn från Byn Clicken, reds anm), där jag gästar. Sen kommer jag jobba mycket med OIAM-grabbarna också.

Intervju av Malkolm Landréus

Foto: Press