Det finns vissa artister som nästan alltid säljer slut biljetterna till sina konserter och som har en stor och lojal fanbase över en längre tid. Det är få förunnat men när man väl nått den statusen är det inte konstigt att man besöker Europa så ofta som CunninLynguists gör.

Förutom att ha jobbat med Kashal-Tee (”616 Rewind”) och Looptroop Rockers (”Nothing but strangeness” bl.a.) är man också signade på svenska Bad Taste Records och turnerar gärna i Europa där Sverige är ett av favoritländerna. Förutom att CL har många lojala fans är de också så pass unika att könsfördelningen på deras spelningar i landet oftast är runt 50/50, som tyvärr är ganska ovanligt med dagens hiphopmusik.

När de landar i Sverige gör de det några dagar innan sin spelning och vi möts upp på deras hotell där de tre medlemmarna Kno, Deacon the Villain och Natti sitter länge och pratar öppet om allt från hur Coachella är en festival för posers och att OutKast skulle kunna elda upp Deacons hus till den senaste undersökningen ”The largest vocabulary in hip hop” där gruppen ligger i den absoluta toppen.

Det märks att trion har jobbat tillsammans länge där Kno och Deacon varit med sedan debutalbumet ”Will rap for food” 2001 och Natti gått med i gruppen 2004. De skojar och driver gärna med varandra och de agerar mer som tre syskon än bandkollegor.

Efter ett flertal hyllade album och mixtapes sedan 2001 så är Kentuckytrion nu aktuella med den redje delen i sin serie ”Strange Journey”. Det speciella den här gången är att fansen har fått vara med från början av arbetet med skivan. Gruppens passionerade fans har fått önska allt från gästrappare och producenter till teman på skivan. En unik form av crowdfunding som är ett av flera exempel på hur CunninLynguists älskar sina fans och gärna har en nära relation med dom, oavsett om de är från Sverige, Kentucky eller Australien…

Ni kommer till Stockholm flera dagar innan det är dags för gig. Vad gör ni på era lediga dagar fram tills dess?

Kno: Min fästmö är med på turnén så vi kommer nog att gå på lite trevliga restauranger, besöka lite muséer och så. Jag gillar Stockholm, det finns mycket kultur och mycket att se här. Så vi kommer nog att turista lite…

Ni har väl annars en speciell relation till Sverige? Förutom att ni har många fans här så är ni signade på det svenska skivbolaget Bad Taste Records. Ni har även jobbat med Looptroop och Kashal-Tee bland annat…

Kno: Ja, precis. Vår första relation med Sverige var egentligen via Kashal-Tee då när han gästade på ”616 Rewind”. Jag skulle inte påstå att det ledde till andra kontakter i Sverige direkt, men jag tror att det planteras ett frö i bakhuvudet när man jobbar med folk som är utanför ens närmaste krets. Som en typisk amerikan så var jag inte särskilt medveten om Sverige och er politik, kultur, geografi och allt sådant.

Ni har varit i Europa många gånger sedan första gången, 2006. Vet ni hur många gånger ni har varit i Sverige…?

Natti: Typ 87 gånger!

Kno: Som Ying Yang Twins sa: ”About 50-11 times!”, haha.

Natti: Jag har en andra familj här. Det är hemligt. Men jag har en svensk familj.

Kno: Berätta inte för någon…

Haha. Då måste de vara glada att du är i Sverige så ofta?

Natti: De är överlyckliga. De blir förtvivlade när jag åker till USA igen, haha…

Det är ändå ofta intressant att prata om fans i Europa vs. USA. En vanlig åsikt bland rappare brukar vara att man får ”mer kärlek” och bättre respons i Europa. Ni som är näst intill Européer själva och har oftast slutsålda konserter – vad tycker ni?

Natti: Fansen i Europa är fullare. Det kan vi konstatera.

Kno: Ja, helt klart. Speciellt när våren kommer och värmer upp folket, då dricker folk en hel del! Men ja, vi har fått frågan genom åren och jag skulle vilja säga att jag har ett definitivt svar, men det har jag inte längre. Nu när vi körde vår västkustturné i USA var det ändå slutsålt på nästan alla ställen.

Deacon: När vi startade CunninLynguists så var publiken ofta full av rappare, alla ville rappa. Men med åren så har de gett upp den drömmen och nu är de i publiken som vanliga fans, vilket man oftast uppskattar mer.

Kno: Ja, det gamla svaret hade väl varit att det är fler ”fans” i Europa. Mellan 2005-2008 i USA så var typ en tredjedel av publiken rappare själva i stort sett och alla stod och dömde oss på scen och ”jag kan bättre” ungefär.

Natti: Och de kan inte vänta med att köra en freestyle för en direkt efter showen…

Kno: Ja, men rap har visat sig vara ett värdelöst karriärval för de flesta så de flesta rappare har försvunnit och blivit fans istället. Så nu är publiken ganska lika i USA, Kanada och Europa.

Deacon: Vi har dessutom gjort det här tillräckligt länge för att kunna välja bort vissa städer i USA där det inte fungerar lika bra. Vi vet var folk gillar oss bäst. Vi skulle aldrig spela i Versailles, Kentucky där jag är ifrån till exempel, då skulle det väl komma 20 personer kanske…

OutKast gjorde ju en, inte särskilt lyckad, comeback på Coachellla nyligen. Publiken var dessutom riktigt usel. Jag läste någonstans att publiken där var dåliga för att de är bortskämda. Bortskämda med lasrar, specialeffekter och allt vad det är på housekonserter till exempel. Märker ni av bortskämd publik i USA?

Kno: Jag bor i Los Angeles nu och jag kan säga, utan någon som helst tvekan, att publiken på Coachella är posers. De går egentligen bara på Coachella för att Instagramma sig själva. Det är en festival för folk med mycket pengar som inte har något bättre för sig.

Natti: Men jag tänker inte ge OutKast ett fripass ändå. Jag växte upp med deras musik och även om Coachella-publiken är notoriskt dålig så kunde deras show varit mycket bättre än vad den var…

Kno: Jo, så är det helt klart. Men grejen är att vi också kan stöta på sådan publik någon gång ibland, på festivaler oftast. Men vi har gjort det här tillräckligt länge för att veta vad vi ska göra i vårt set och i vår show för att bemöta det och vinna över publiken till vår sida – det är artistens ansvar. OutKast har liksom inte kört live på 10 år, så just den biten är givetvis svår för dom. Överlag så är det en fruktansvärt dålig bokning. Den som satt på Coachellas kontor och bokade OutKast gjorde inte ett bra jobb. Att BÖRJA på Coachella? Det är bara korkat.

Deacon: De borde ha kört där i slutet på turnén. Varför började de inte med att köra i Atlanta och köra en egen festival där?

Kno: Precis. Poängen är i alla fall att de har glömt bort hur man engagerar en dålig publik. De har inte glömt bort hur man uppträder, även om de stod med ryggen mot publiken en hel del, men de har glömt hur man gör för att få igång publiken. Men på Coachella är det nog omöjligt ändå, de behövde bara göra en bra show för sig själva för att bygga vidare på det. Men hey, jag är positivt överraskad över att Andre ens kommer ihåg sina verser fortfarande.

Deacon: Deras show var inte bra. Men vi måste vara ärliga och säga att den första showen på alla våra turnéer inte heller är särskilt bra. Det tar ett tag för oss att komma igång, så är det ju!

Det kan jag förstå. Men nu släpper vi OutKast… Om vi återvänder till era shower så har jag, de gånger jag sett er live här, kunnat konstatera att ni har betydligt fler kvinnor i publiken än andra rappare – svenska som utländska. På rapkonserter är det inte helt sällan 90 % killar, eller fler, men när ni kör är det snarare 50/50 – om inte kvinnorna är i majoritet till och med. Är det något ni har noterat? Har det alltid varit så?

Deacon: Ja, vi har hört att många har sagt det här borta den senaste tiden.

Natti: Men det har inte alltid varit så, nej.

Deacon: Vi planterade frön redan vid ”A piece of strange” och de börjar bära frukt nu kan man säga.

Kno: Vi insåg det faktiskt redan då att vissa låtar vi gör kommer förmodligen att tilltala tjejer mer än vad de tidigare låtarna har gjort.

Deacon: Det brukade bli ”mosh pits” på våra konserter, men det händer inte längre – mycket för att vi har så många kvinnliga fans och de är inte lika våldsamma, haha.

Kno: Sen var ju ”Will rap for food” och ”Southernunderground” riktiga ”rappety-rap skivor” och den typen av musik tilltalar oftast män, så det var väl mest män i publiken i början. Kolla på Army Of The Pharaohs till exempel. De är våra polare men de kör riktig ”rappety-rap” liksom och på deras konserter är det väl 95 % killar ungefär. Det är något med den där grabbiga aggro-viben som är väldigt speciell.

På tal om era fans. Ert senaste släpp, ”Strange Journey vol. 3”, är crowdfunded och era fans har fått önska allt från teman på låtar till gäster och hur beatsen skulle låta. Det är ett unikt och väldigt fascinerande koncept. Hur kom ni på den idén?

Kno: Vi ville göra något annorlunda än en vanlig Kickstarter-kampanj. Vi ville inte göra en töntig grej som andra artister har gjort: ”skänk pengar så får ni hänga med oss!”. Målet var inte ens att samla in pengar, det var att få idéer från fansen – som kan oss och vår musik allra bäst.

Vad fick ni för respons från fansen? Var det realistiska önskemål och förslag?

Deacon: Responsen var fantastisk. Jag är väldigt glad över att idéerna vi fick faktiskt var väldigt realistiska och genomförbara. Det kunde inte ha blivit mer lyckat faktiskt.

Kno: Sen är det klart att man fick några tokiga önskemål, men vi var väldigt tydliga och sa att artister från major labels förmodligen inte skulle ställa upp till exempel.

Deacon: Ett av de första förslagen vi fick var faktiskt OutKast. Men OutKast gör ju inte ens musik tillsammans liksom, haha.

Kno: Grejen med OutKast är… Vänta. Hur kom vi in på OutKast igen??

Det var inte jag den här gången…

Deacon: Jag tog upp dom igen, med flit. Jag vill göra lite reklam för OutKast… haha.

Kno: Okej då. Men i alla fall – alla vet att när de börjar göra musik tillsammans igen så kommer de att göra det på sina egna villkor. Om vi, mot förmodan, skulle få en vers av Andre 3000 och en av Big Boi så skulle de mörda oss om vi använde verserna tillsammans.

Deacon: Jag bor i Atlanta… det hade inte slutat väl för mig.

Kno: Det hade slutat riktigt illa för dig. De hade nog satt eld på ditt hus… och det är ju inte så bra… Så av ren respekt så skulle vi inte ens fråga dom om det.

Deacon: Sen är det lite kul med de lite mer okända namnen som Thomax från Norge och Toby från Kalifornien. De är med på skivan för att de engagerade sina fans till att rösta på dom, så att de skulle komma med på plattan.

Natti: Det var som en presidentkampanj eller något. Det var väldigt kul att se faktiskt, de var riktigt passionerade.

Kno: Thomax hade en kompis i Norge som jobbade för en tidning, som skrev ett reportage om det. Det var inget vi krävde liksom, men det var en kul grej.

Hur mycket kreativ kontroll över skivan behöll ni? Jag tänker att man inte vill låta fansen bestämma ALLT kanske?

Deacon: Det är klart, vi måste ju gilla förslagen för att använda oss av dom men det var inte direkt så att vi la in veton hela tiden. Folk förstod ganska snabbt hur vi tänkte och vad vi var ute efter.

Natti: Sen fick ju folk följa med i processen när gästerna och producenterna var bestämda. Då var det mycket: ”har han spelat in än?” och så vidare. Välkommen till vår värld och jobbet med att göra en skiva liksom…

Kno: ”Var är skivan?!” frågade folk och många tyckte väl att det tog en evighet, men vi är vana. Att skapa en skiva tar väldigt lång tid och är en utdragen process, om man vill att det ska bli bra.

cunnin-intervju-2014-alex-S

Ja, för förra släppet ”Oneirology” kom 2011. När började processen med ”Strange Journey vol. 3”?

Kno: Vi turnerade i slutet på 2011 och början av 2012. I slutet av 2012 flyttade jag till Los Angeles och började jobba på mina sidoprojekt. När vi turnerade i Kanada i slutet på det året så berättade vi för första gången att vi hade en speciell idé för nästa skiva. Sen spenderade vi hela 2013 åt att jobba på skivan egentligen.

Var skivan mer efterlängtad än vanligt, eftersom fansen nu fick vara en del av processen?

Kno: Kanske… Men framför allt så tror jag att folk var glada av se sina favoritrappare jobba med oss. Typ ”äntligen gör Aesop Rock och CunninLynguists en låt tillsammans!”. De blev glada och förväntansfulla av att få igenom sin vilja, att få höra rappare de aldrig hört tillsammans.

Deacon: Det extra fina med det var ju att skivan släpptes gratis också. Vi har aldrig släppt något gratis tidigare, så det gjorde det också mer intressant för fansen så klart.

Kno: Precis och eftersom det var gratis de första veckorna, varför inte kolla in det liksom? Folk spred det till sina vänner, Twitterföljare och så vidare. På de första dagarna hade vi 10 000-tals nedladdningar ändå.

Men att jobba så nära sina fans, att de dom så mycket makt över musiken… Då måste det väl vara extremt frustrerande att någon läcker skivan och lägger upp den på nätet ett par veckor innan planerad release?

Deacon: Absolut. Men det är oftast inte fansen som gör det. Det är oftast någon av er journalister…

Titta inte på mig…

Natti: Visa vad du har i fickorna! Haha.

Kno: Nej men så här är det. Vi kan se UPC-koden på bilden de la upp på omslaget. Genom det kan vi se att det är någon i Europa som jobbar med att tillverka skivorna, som har tagit med ett exemplar hem och lagt upp på nätet. Vi har inte diskuterat det riktigt men vi kommer nog att kunna ta reda på vem det är som har gjort det. Men det var ändå förväntat, vår musik kommer att läggas upp på nätet till slut ändå.

Natti: Det var ändå skönt på något sätt att de inte laddade upp en dålig eller ofärdig version av skivan. Nu var det ändå den slutgiltiga produkten.

Kno: Det var likadant med ”Oneirology”. Men jag har koll, kan jag säga. Jag är lite av en nörd och jag har hängt mycket på torrentsidor och liknande. ”You can’t out-internetnerd me”. Så fort skivan dyker upp online på någon torrentsida, så vet jag om det. Därför släpper vi skivan direkt i samband med det till våra fans, för vi vill hellre att de får den gratis från oss än från någon annan sida. Då vet de vad de får och de får det direkt från oss.

Deacon: Fansen är otåliga också, men det förstår jag. Om OutKast släpper ett nytt album ikväll så kommer jag att ladda ner det, helt klart. Men om den finns gratis på deras hemsida så laddar jag givetvis ner den därifrån helst.

På tal om OutKast… Nejdå. Men ni nämnde att Aesop Rock gästar skivan. Han, liksom ni, är i topp av Matt Daniels undersökning ”The largest vocabulary in hip hop”. Ni har, enligt Daniels, använt 5971 unika ord av era första 35 000 (bättre än Shakespeare) vilket ger er topplacering, enbart toppat av Kool Keith, GZA och ettan Aesop Rock på 7392 unika ord. Har ni sett statistiken? Hur reagerade ni på den?

Deacon: Ja, det är otroligt hur mycket den där har spridits alltså.

Natti: Jag visste inte hur jag skulle reagera när jag såg det. Men det är klart att man blir glad.

Deacon: Folk som inte ens lyssnar på hiphop har hört av sig till oss och gett oss beröm och gratulerat för den här statistiken, det är ganska roligt.

Kno: Vår revisor hörde av sig liksom… han lyssnar inte alls på hiphop.

Deacon: Men hade den här statistiken kommit för 10 år sedan så hade det bara ökat på vår ”nördstatus” och förmodligen inte alls hjälpt oss, men nu verkar folk tycka att det är coolt.

Natti: Folk är trötta på idiotrap. Vi blir väl någon slags motpol till det.

Deacon: Exakt. Så tack för musiken Atlanta…

Kno: Vi är precis före OutKast, men precis efter det som folk skulle klassa som ”nördrap”. Så vi är inte för nördiga helt enkelt, det är väl bra antar jag.

Blev ni förvånade över att ni kom så högt upp?

Natti: Ja, jag har aldrig ens reflekterat över det faktiskt.

Kno: Jag har inte heller tänkt på det. Men när jag gjorde SATs hemma i USA så fick jag nästan full poäng i vokabulärdelen och hade näst högst i klassen så det förvånar mig egentligen inte.

Deacon: Ja och han skriver våra texter också så det låter ju korrekt…

Natti: Haha!

Kno: Jag säger det inte för att skryta. Jag är värdelös på matte, men jag har ett bra ordförråd.

Deacon: … och du skriver all rap.

Kno: Säg inte så. Hur länge fick jag förklara för folk att Lil’ Zane inte skrev mina texter på ”Will rap for food”, eftersom vi skrev det på skivan som ett skämt?

Deacon: Men att du pratar om din poäng på SATs antyder att du har skrivit våra texter eller influerat oss till att hamna i topp på den där listan. Så du måste väl ha skrivit texterna då.

Kno: Jag måste väl det, antar jag…

Natti: Haha ni är för roliga. Sen får vi komma ihåg att jag och Deacon använder en hel del söderslang, som vi kommer undan med…

Kno: Dessutom är texterna tagna från Rapgenius som är en sida som drivs av fans. No offence mot fansen men texterna är inte alltid korrekt återgivna på den sidan, vissa grejer är helt uppåt väggarna fel. Det kan påverka en hel del. Jag kan se mina egna texter ibland och tänka: ”Är detta vad ni tror att jag säger i låten??”. Om folk verkligen visste allt vi sa så skulle vi nog ”blow their minds”.

Men att ha ett stort ordförråd måste underlätta om man vill ha en lång karriär och vill hålla sig aktuell och unik under en längre tid?

Deacon: Vi försöker alltid vara tidlösa i allt vi gör och det är klart att ett stort ordförråd hjälper i längden då.

Natti: När Kno bestämde sig för att fokusera mer på att göra beats så var det upp till mig och Deacon att se till att vi fortfarande var intressanta och originella. Att vi inte återanvänder rader eller punchlines. Många rappare som har kört ett längre tag återanvänder till slut sina texter, oftast omedvetet.

Kno: Efter typ fem album så börjar rappare att återanvända sina rader och teman mer och mer.

Natti: Som Redman typ. Jag gillar Red men många av hans rader och punchlines idag är daterade och redan använda sedan tidigare.

Går ni igenom gamla texter för att säkerställa att ni inte repeterar er?

Kno: Nej inte direkt, men jag fungerar som ett filter för de här två. När jag mixar låtarna så kollar jag igenom det. Ett exempel var när Deacon körde en rad på ”Oneirology” som lät väldigt lik en av mina rader på ”Mic like a memory”. Då snackade vi om det helt enkelt.

Deacon: Och jag ändrade det, så det var ingen big deal. Men jag och Natti har en riktig konkurrenssituation när vi skriver texter också, vi vill alltid toppa varandra så därför checkar vi oftast in varandras texter… Det är så vi blir bättre och det är så vi håller oss originella i längden!

Intervju av Alexander Kihlström