Kingsizemagazine.se
Intervju – André Saraiva


Artan Mansouri mötte upp den Franska graffitikonstnären och nattlivs-entreprenören André Saraiva under hans utställning ”Back to Sweden” på galleri Steinsland Berliner för att prata om tabun, fest och drömkonserter.

 

Vad är din relation till Sverige?

 

Jag föddes i Uppsala för att mina föräldrar flydde diktaturen i Portugal och var politiska flyktingar. De stannade tills jag var 10 år gammal. Min relation till Sverige är hela min barndom, alla lukter, all mat och alla mina minnen som barn, vilket är en viktig del av mig själv.

Men jag flyttade till Paris när jag var 10 år och all graffiti startade i Paris, som verkligen var en av de första städerna i Europa att ta till sig en graffiti scen.

 

Vem är den kända Mr.A?

 

Det är mitt alterego! Jag började teckna honom på väggar istället för mitt namn, min tagg ”André”. Det här var i slutet av 80-talet, början av 90-talet då alla skrev namn och det handlade om bokstäver. Att istället göra en logo eller karaktär lika mycket som jag brukade tagga gjorde att alla kunde förstå, från ett barn till en vuxen. Det var mer universellt, det var mer generöst.

 

På den tiden brukade ingen göra vad man kallar ”post-graffiti”, så det var lite annorlunda inom hiphopen och folk frågade sig ”vad är det där?”. Jag reste jorden runt och måla han på väggar, så det blev min följeslagare!

 

Kan du berätta mer om ditt tidigare projekt Love Graffiti, där du för $2,500 målade namnet på en käresta på en adress kunden valde?

 

Det var så jag brukade tillägna min kärlek till mina flickvänner och det fungerade väldigt bra. En dag frågade en kompis om jag kunde göra det för honom. Så det började med att jag måla för mina vänner vid deras tjejers hus, sen blev det ett konstprojekt.

 

Fick du några reaktioner från graffitikulturen för att ha tagit pengar för projektet, som kan anses som tabu i vår kultur?

 

Fuck tabun, Jag bryr mig inte om tabun. Jag är bara glad om graffitimålare kan leva på det dem gör. Jag tror att jag har målat fler år och gjort mer olagligt skit än någon jag känner. Graffitikulturen älskar att snacka. Du vet, jag har varit i fängelse för det så kom inte och lär mig vad som är rätt eller fel…

 

Om människor verkligen kan leva på deras passion så, ja!

 

Är det där ditt affärssinne, entreprenörskap kommer och spelar in?

 

Ja, alla artister vid någon punkt måste börja fundera på hur de ska fortsätta med vad de vill, stötta det och göra projekt. Jag gör det inte för bara för nöjet av pengar, utan jag gör det för att kunna fortsätta stötta mina projekt.

 

Din utställning Back to Sweden kretsar kring ditt senaste projekt där du satte upp konsertposters i olika städer med en otrolig uppställning av artister. Vad har tanken varit i projektet ”Dream Concerts”?

 

Jag jobbar fortfarande mycket med stadsmiljöer. Posters är lite olikt graffiti, men det talar fortfarande samma språk. Jag ville leka med verklighet och fantasi, tror vi på allt vi ser? Är den verkligheten verklig, för att affischen existerar? Jag anser det vara som poesi!

 

Uppställningen av namn är ord som har ett ljud som återger dig minnen och tankar, som en dikt. Jag ser det som ett poetiskt-projekt.

 

Hur var reaktionerna på projektet?

 

Väldigt många olika reaktioner. Jag hade Roc Nation, Jay Z som ringde och fråga ”Vad är det som händer, vi har aldrig fått såhär många samtal om att få boka biljetter till en konsert!?”. Det var kö utanför på några av platserna, på konsertdagen. Du vet, folk som Daft Punk ringde och frågade mig eftersom jag känner dem, ”Vad fan är det som händer?”. Men de visste inte att det var jag!

 

Var det ditt mål att skapa förvirring?

 

Inte mitt mål. Men jag tycker när du väl gör något på gatan är det alltid intressant att se vad reaktionerna är, för att det är fritt för egen tolkning. Men jag var glad över förvirringen!

 

Du är entreprenör och konstnär, hur fungerar det?

 

Alla mina projekt jag gör, från nattklubbar till andra saker är väldigt relaterat, och jag gör det alltid i samma kreativa anda. Många konstnärer har samma arbetskoncept, som Keith Haring. Keith Haring öppnade popup-shops. Så jag anser de flesta av mina nattklubbar som en del av kulturen och som social konst.

 

Du beskrivs som en kille som är uppvuxen bland paris nattklubbar, vill du dela med dig utav ditt vildaste party historia?

 

Haha, saken är den att man glömmer allting! Jag har spenderat nästan 20 år drickande och hög på droger, så jag minns inte mycket.

 

Vi var uppe sent och målade graffiti, dem ända ställen som var öppna då var nattklubbar. Det var som mitt andra hem när jag var yngre. 

 

Några sista ord till Sverige?

 

Jag älskar dig Sverige!

 

Jag är glad att vara tillbaka… Jag minns när jag gick på dagis här, de brukade låta oss måla på väggar. De pressade vår kreativitet. Jag är säker att allt kommer därifrån, det är mina första graffitimålningar på något sätt. Det gjorde jag här på dagis.

 

Vi avslutar intervjun som tog roll som en rökpaus för den stressade konstnären, med att utbyta gåvor i vänlighetsgest. Jag ger André en av mina egna kreationer, en tröja med Stockholmsmotiv för att välkomna honom till vår stad. I ödmjukhet ger André mig ett unikt exemplar utav hans bok ”Back to Sweden” dedikerat till mig med hans signatur.

 

Text & Foto: Artan Mansouri

 

Kingsizemagazine.seArtan Mansouri
Kingsizemagazine.seArtan Mansouri

 



Publicerat:
Redaktionen

Relaterat
Det finns inga relaterade artiklar


NULL