Aktuell med nya EP:n "Jag Mot Världen" träffade vi en av den svenska hiphop-scenens mest spännande framtidsnamn!

Adam Kanyama föddes i Lund men flyttade till Norsborg när han var två år gammal. Som så många andra influerades han av hiphopens gudfader Tupac Shakur och vid elva års ålder började han själv att rappa. I somras belönades han med ett skivkontrakt. Trots sin ringa ålder har han redan gästat ett antal erkända kollegor som Carlito, Elliphant och Adam Tensta och jobbat med några av genrens bästa producenter som Masse och Chords. Innan sin 18-årsdag hade han dessutom vunnit rap-sm som 15-åring, agerat förband åt Nicki Minaj, spelat på Stay Out West i Göteborg och Stockholms Jazzfestival, framfört Sebbe Staxx-samarbetet ”Färger” i Konserthuset med Sweden Air Orchestra och deltagit i talangtävlingen X Factor.

– Det bästa uppträdandet var nog på Stockholms Jazzfestival, det var verkligen stort för mig. Sen har jag uppträtt i Norge på Hovefestivalen vilket också var riktigt kul. Men att vinna Rap It Up var nog det häftigaste.

Berätta!

– Det var häftigt faktiskt. Det började med att Stuffe, från Fattaru, som jag jobbar med anmälde mig till tävlingen. Så jag gjorde en låt och skickade in mitt bidrag. Sen fick jag ett mejl att jag hade gått vidare och skulle få representera Sverige. Finalen skulle vara på Kulturhuset och det var en rätt stor grej, det är ändå hela Norden liksom. Jag var yngst och såg yngst ut, men jag hade ju en liten fördel av hemmaplan i och med att alla förstod vad jag sa. Men det var en panel där som utsåg mig till vinnare och det kändes rätt surrealistiskt faktiskt.

Kan du berätta lite om vad som hände efter det?

– Efter det gjorde jag en låt med Masse. Jag hade redan spelat in med honom innan, men då gjorde jag låten ”A till K”. Det var min första låt och video och den blev ganska stor. Efter det släppte jag EP:n The Golden Child med två låtar, ”The Golden Child” och ”Voodoo”, som producerades av Kristoffer Malmsten (Stuffe) och som Sabina (Ddumba, red anm) också medverkade på. Sen dess har det inte hänt så mycket. Jag släppte ”På Riktigt” i somras men annars har jag mest gästat andra.

Hur var det att agera förband åt Nicki Minaj?

– Det var också stort, men jag fick inte träffa henne. Hon var inte så bra live heller.

Nej, jag kommer ihåg det. Hon körde typ 45 minuter…

– Exakt, och med playback dessutom. Hon kunde knappt röra sig med alla hennes implantat, haha.

Jag vet att du fått frågan tidigare, men hur hinner du med allt? Är det någon skillnad nu jämfört med tidigare?

– Det är fortfarande mycket. Det handlar om att balansera allting. Jag jobbar mycket med många olika saker och jag är inte så bra på att kombinera det. Ibland blir det mycket fokus på musiken och ibland mycket på skolan. Men nu går jag ju snart ut. Dessutom vet man ibland inte vad man vill och när man inte vet det är det svårt att planera sin tid. Förut har jag inte riktigt vetat vad jag vill ha för betyg, om jag vill släppa ett album eller en EP eller en singel, på svenska eller engelska… Men nu har jag klara mål.

Och vad har du kommit fram till?

– Jag ska gå ut skolan och få godkänt i alla ämnen. Det är det mitt fokus ligger på och jag tror inte att jag kommer klara av mer än så. Efter det vill jag plugga kurser. Olof Palme sa en gång att hans besök i de amerikanska ghettona är lika mycket värt som en förstklassig utbildning. Det tror jag också på, att åka till olika ställen och se saker ur andras perspektiv. Att utsätta sig för saker som man kanske inte alltid är bekväm med. Se hur andra har det och läsa mycket böcker. Jag tror mycket på det, att fylla sitt huvud med kunskap och läsa mycket. Att vara nära folket. Det tror jag på.

– Men min ambition är att läsa lite kurser och i framtiden vill jag hålla på med politik. Jag har aldrig vetat vad jag ville bli när jag blir stor om det inte var rappare, men i så fall skulle det vara politiker. Inom vänstern, även om jag inte riktigt vet vad den står för längre…

Det är det väl egentligen ingen som vet… Men intressant! Är du med i något ungdomsförbund eller så?

– Nej faktiskt inte, än. Det här är en nyfunnen dröm om man säger så.

Om vi går tillbaka till det du sa om att det inte alltid är så lätt att veta man vill – på titelspåret ”Jag mot världen” så vädrar du en del av dessa tankar?

– Exakt. Det är det jag känner liksom. Ibland när man inte har någon att prata med så har man bara sig själv. Man kan känna att det inte finns någon som förstår en. Jag personligen känner att jag har mycket grejer jag går och tänker på som jag inte kan prata med mina kompisar om. Jag tror många kan relatera till det och det är det jag vill uttrycka i låten.

Varför tror du att det är så?

– Alltså, i dagens kultur finns ingen samhörighet. Man struntar i hur det går för andra så länge det går bra för en själv. Det är det här kapitalistiska tänket, med den fria marknaden och allting. Vi lever i ett individualistiskt samhälle där allting handlar om pengar. Jag tror det är många i min generation i dagens Sverige som lever med mycket ångest. Om man tittar på sociala medier så kan man se det när folk skriver om sina liv. Jag tror det har mycket att göra med de saker som jag pratar om.

Vi måste prata lite om det här med språket. När du släppte låten ”The Preview” var du 15 år. Och… det är rätt sjukt. Du har ändå bott i Sverige i hela ditt liv, vad tror du att den talangen kommer ifrån?

– Jag har alltid haft lätt för språk. Jag rappar på swahili också.

Wow, det visste jag inte.

– Nä, det är en ny grej jag har börjat med som jag inte riktigt har gått ut med än… Men jag har alltid haft lätt för språk och mina föräldrar pratade mycket engelska hemma. Jag har kollat mycket på engelsktalande program och filmer på tv. Så jag tror det är där jag har fått det ifrån.

Det här med swahilin måste jag beröra. Har du några planer på att släppa något på det språket?

– Ja, jag kom hem från Tanzania i går faktiskt. Jag har spelat in en del låtar med några artister där nerifrån. Jag blandar swahili och engelska, men det är inte bara hiphop utan lite mer dansbaserad musik också. Det ska nog släppas inom en snar framtid hoppas jag på. Jag försöker fortfarande komma underfund med det musikaliska klimatet där nere, så det är fortfarande en liten lärningsgrej, men det är på gång.

Vad är största skillnaden med musikklimatet?

– Jag vet inte riktigt vad det är. Det är ganska stor skillnad men ändå inte, förstår du? Det är svårt att förklara…

Men du har ett kontaktnät där nere med artister?

– Aa jag har en del kontakter där, med de största faktiskt. Du vet, de som är kända i Afrika, de är liksom kända på riktigt. Det är ju större population än här också, så jag tror att det finns en chans att bli riktigt stor där.

Det låter nästan som du är lite sugen på att satsa på det?

– Ja, absolut. I slutet av dagen är jag det, om inte redan i dag.

Det är därifrån du har påbrå också?

– Exakt, min pappa är från Tanzania.

Det här med svenskan och engelskan då? Du har blandat friskt på de låtar du har släppt, men på den här EP:n kör du på svenska.

– Aa precis. Mitt album, som jag släpper i sommar, kommer också vara på svenska. Anledningen till att vill rappa på svenska nu är att jag känner att jag har saker att säga som angår folk i Sverige, liksom. Svenska är mitt förstaspråk och Sverige är mitt land, så det är de jag känner att jag vill tala till i den närmaste framtiden. Jag har saker att säga till Sverige.

– Om jag inte heller har varit bland engelsktalande och sett hur de lever har jag svårt att rappa om det. För om man tänker efter så har alla amerikanska rappare levt bland amerikansk rap. Jag har bara levt bland svenska. Så även om jag har bra engelska så känner jag att så länge jag inte har levt i den miljön, kan jag inte fullhjärtat rappa på engelska. Visserligen är världen i stort sett engelsktalande, men ändå.

Många hävdar ju att det är lättare att rappa på engelska, där användandet av metaforer till exempel låter mindre ”cheesy” än på svenska. Håller du med om det?

– Det kan ligga något i det. Men jag känner inte så. Det känns som det finns färre ord på svenska, men det är det som är kul – att göra rappen på svenska till sin egen för det kan ingen imitera. Den måste ha sitt eget liv.

Men har du någon tanke på att i framtiden rappa på engelska för att öka dina chanser att lyckas utomlands? Jag tänker på akter som Lazee, Prop Dylan och Looptroop till exempel.

– Det kommer komma. Jag har tänkt åka till USA i sommar. Jag tror på min engelska rap och jag tror att det kommer gå bra för mig vilket håll jag än går. Jag är flexibel och det kommer nog hända saker i framtiden.

Lyssnar du mycket på amerikansk rap?

– Ja, absolut. Jag hänger med i svängarna. Jag gillar J. Cole, ASAP Rocky och hela han och Kendricks click. Sen gillar jag Kanye West, musikaliskt, men inte rapmässigt. Jag tyckte Jay-Z’s album var ganska wack, men Eminems album var fett, lite långsökt men jag hajar ändå tanken med det. Beatmässigt tycker jag det är en hög standard inom hiphop just nu.

Efter en längre och givande diskussion om amerikanska artister och fjolårets albumsläpp, där jag och Adam ”agrees to disagree” vare sig Eminems album är bättre än Jay-Z’s (det är det inte, red anm), passar jag på att fråga om produktionerna på EP:n. Med i studion sitter nämligen Riz Beats, som producerat hela Jag Mot Världen. Elias Rizko, som han egentligen heter, har tidigare jobbat med Samboii och bl.a. gjort beatet till hyllningslåten ”En krigares själ”.

Apropå beats, det känns som den svenska scenen också har utvecklats där på senare år?

AK: Jag vet inte om jag tycker det. Jag tycker den bästa är Stress.

Det finns många som är duktiga och jag tycker ändå det känns som att kvaliteten är högre. Sen kanske inte allt är särskilt progressivt alla gånger, även om det låter bra.

AK: Exakt!

RB: Exakt och det är så många känner. Man får sätta det i perspektiv och titta på vad som hänt sedan folk började. Det är inte många som utvecklas, många kör på säkra kort. Samma ljud, samma artister. Svenska hiphopen kanske har ett guldår, men…  om det är något som kommer föra fram den vet man inte.

RB: Jag menar, Frankrike har en egen typ av hiphop. Storbritannien har en egen. Det känns som att Sverige också har en egen typ av hiphop men att den inte utvecklas. Man kan gå tillbaka till grejer som släpptes 2004 och det är inte så stor skillnad. Det har blivit så äckligt enkelt att nå ut, det är bara att göra en video på Youtube. Till slut kan man inte se någon skillnad på vad som är bra och dåligt. Det finns inte många unika låtar.

Jag tänkte på det när jag lyssnade på titelspåret ”Jag mot världen”. Det soundet känns verkligen unikt.

RB: Just på den låten hade vi ett ”Black and Yellow”-aktigt (låt med Wiz Khalifa, red anm) beat från början, men sen kom Adam och sa att det inte kändes rätt. Då gav jag honom lite referenser där jag kände att det var lagom avskalat för att han skulle få säga sina grejer liksom. Det är lite antingen eller, antingen gillar du den eller inte. Det är en sådan låt där det ska vara fokus på artisten.

Den känns som du säger verkligen avskalad och rå och det där pianot som skär i ljudbilden är så jäkla bra.

RB: Exakt, det är ett piano och en harpa som jag pitchat ner för att förstöra det medvetet. Det ska låta som en gammal sampling, typ. Och just den låten… Det är en sån man verkligen fastnar för. Jag skulle vilja se att artister vågar mer.

AK: Den här låten är grunden till det jag tänker göra i framtiden. I det här hiphopgamet vill man alltid hävda sig och snacka om saker som man egentligen inte tycker är viktigt i slutet av dagen. Innerst inne är det inte det du berörs av, att höra hur tung någon är. Det är småsaker man berörs av och ”Jag mot världen” är på något sätt utgångspunkten för hur mitt album kommer låta. Jag kommer ta upp saker som folk går runt och tänker på, saker som gör folk glada och ledsna.

Det här med att sätta folk i fack och kategorisera rappare är ofta onödigt, men det skulle ändå vara intressant att höra hur du ser på dig själv som rappare då du har ganska mycket politiska referenser och uppenbarligen ägnar många tankar åt dina texter. Anser du att du är en ”medveten rappare”?

AK: Ja, jag är en medveten rappare. Absolut. Jag är medveten om allt jag säger. ”Bara för i natt” till exempel, den skulle kunna beskrivas som ignorant. Men i mina öron är den inte det för jag vet vad jag pratar om och att det är på riktigt. Bara för att man är medveten betyder det inte att man är perfekt. Är man medveten rappare så är det ofta att man måste predika om vad som är rätt eller vem som gör fel men man kan göra det genom att berätta hur man själv gör fel. Många gör inte det. Människor tar inte till sig predikande på det sättet, de vill höra att du är som dem. Det är det ”Bara för i natt” handlar om. Folk vill känna igen sig och det gör de inte om man säger åt dem vad de ska göra.

Vad är planerna för framtiden nu då?

AK: Jag ska gå klart skolan och jobba på albumet. Till sommaren ska jag köra över allt, det lovar jag.

Det låter bra! Och OIAM, ni har något på gång snart också?

AK: Det kommer snart. Vi ska spela in en video nästa vecka och ska in i studion och spela in med K-Won. Det är framtiden, om jag får säga det själv. När vi släpper det kommer det vara det största som har hänt på länge. Vi kommer vara de största.

I normala fall skulle man kanske slentrianmässigt avfärda kaxiga citat av artister. I Adam Kanyamas fall finns det något som gör att man tror på honom. Det finns något med hans jordnära aura som utstrålar autenticitet och tyngd i hans ord som gör att de cementeras i ens medvetande. Det är inte bara för att han är den enda tonåring jag har träffat som oansträngt droppar Olof Palme-citat och reflekterar över kapitalismens inverkan på ett allt mer individualistiskt samhälle. Det är eftertänksamheten som gör att jag tror på honom. Det är tydligt att han redan nu har förstått värdet i hans ord och betydelsen de har för sättet han och många i hans generation uppfattas. Vare sig det är på engelska, svenska eller swahili. I USA, Sverige eller Tanzania. Som rappare eller politiker. Det kommer att gå bra för Adam Kanyama – för att han säger det.

Intervju av Malkolm Landréus

Foto: Melika Duvetinte Zakariae