prodigy-hnic-3-L1
Prodigy – Tack För Allt Men Nu Går Vi Skilda Vägar

Idag, den 9:e Juli, 2012. En solig kvav förmiddag i huvudstaden skedde det jag visste var oundvikligt. Dagen då jag för all framtid avskrev Prodigy som en rappare värd min uppmärksamhet.

 

 

 

Du ser, jag har några sådana, artister jag en gång “avgudat” men på senare år avskrivit. Busta Rhymes är en av dem, Murs, Jim Jones, Talib Kweli… listan kan göras lång. Sedan kan vissa faktorer spela in, som en viss producent, en viss gäst eller en snaskig video. Men överlag får dessa artister inte ens  fem sekunders uppmärksamhet av mig. Jag har helt enkelt efter för många besvikelser lärt mig. Som i ett infekterat förhållande, till slut blir sveken för många för att man ska våga hoppas på bättring.

 

Prodigy, från och med idag är du med på listan över artister jag fullständigt skiter i. Och tro inte att det här är något överreagerat eller ogenomtänkt. Nej då, det här har vart på gång ett bra tag nu. Och likt en kärlekskrank troféfru har jag stretat emot ända sedan P släpptes från fängelset. Jag har lyssnat på varje låt,  jag lyssnade på H.N.I.C 3: The Mixtape. Jag älskade Black Cocaine. Men inte så mycket mer, visst fanns det några värdiga låtar. Några som fick mig att hålla lågan brinnande.

 

Men idag då, idag kom domen. Vår sista chans, P börjar direkt att gå mig på nerverna. Dåliga lögner, klena ursäkter och han verkar inte ha den glöden som behövs. Han verkar ha gett upp. Tack vare Alchemist lyssnar jag ändå på hela första låten, fem sekunder in i andra spolar jag fram till tredje, som direkt hoppas förbi. Väl på fjärde känner jag lite glöd, från ingenstans. Men det som följer efter det fjärde spåret kommer att bli förödande.

 

Wiz Khalifa, Wiz Khalifa, Prodigy? På riktigt?! Att du skulle skena iväg på den här skivan visste vi, men att du skulle gå så långt… respekten i det här förhållande har testats för sista gången. Det känns extra tråkigt då jag med all säkerhet kan säga att de resterande elva spåren kan bjuda på något riktigt bra. Jag hade speciellt satt stort hopp i Sid Roams-producerade Who You Bullshittin’. Men i och med  snedsteget på spår fem är det alltså – som jag med ca 400 ord försökt förklara – definitivt över. Tack för allt P, du har gett mig mycket. Men nu har du tagit för mycket för att det här skall vara möjligt.



Publicerat:




NULL